Blev platsen för Sveriges värsta masskjutning – nu öppnar Risbergska igen
Publicerad 2025-05-28
ÖREBRO. 114 dagar har passerat.
2 736 timmar.
Nu öppnar Campus Risbergska upp igen.
Filmerna från polisernas kroppskameror visar blodiga golv, skotthål och krossat glas.
Ljudet från vapen som avfyras hörs i bakgrunden. Ett brandlarm tjuter oavbrutet. Förutom polisernas korta kommandon är det tyst.
Snart fyra månader har gått sedan tio personer sköts till döds och sex allvarligt skadades när Rickard Andersson öppnade eld inne på skolan i Örebro. Under 12 minuter avlossades över 70 skott.
Efter massmordet var Campus Risbergska avspärrad för teknisk undersökning under flera veckor, sedan inleddes arbetet med att sanera och börja bygga upp det som hade förstörts.
Högre säkerhet
Nu är lokalerna rentvättade och målade. Trasigt glas har bytts ut och skotthål spacklats igen.
Och säkerheten har skärpts.
Bland annat kommer skolans ingångar att vara låsta och inpassering kommer ske med tagg och kod. Invändigt kommer det att finnas titthål i dörrar till de rum som saknar fönster.
Idag öppnar Örebro kommun för första gången upp lokalerna för media under en pressträff på Campus Risbergska där undervisningen ska börja igen efter sommarlovet.
Men trots de nya säkerhetsåtgärderna är det många av eleverna som inte vet om de vågar återvända igen.
”Idag är dagen jag kommer dö”
Förutom de döda och skadade så traumatiserades långt många fler elever. Vissa såg gärningsmannen, andra såg döda och skadade. Även de elever som gömde sig i klassrummen i flera timmar, utan att veta om gärningsmannen var på väg till just dem, påverkades djupt.
– Jag tänkte att i dag är dagen då jag kommer att dö. Jag tänkte på mina två barn, att jag kanske aldrig skulle få se dem igen, har Hellen som gömde sig under en brits tidigare berättat.
Marwa, som kommer från krigsdrabbade Syrien, kände genast igen ljudet av skottsalvor.
På väg ut ur skolan hittade hon en av skolans vaktmästare med svåra skottskador. Hon tog sin sjal och tryckte där det blödde mest. Troligtvis räddade hon hans liv.
”Jag måste göra det här”
Nyligen var hon tillbaka utanför Risbergska för att sakta närma sig det som hon helst vill glömma.
Hon förstår de elever som sagt att de inte vill återvända till skolan.
– Egentligen vill jag inte gå in i korridorerna och minnas de tre skjutna som låg där.
Men Marwa, som precis hade blivit färdig som undersköterska när massakern inträffade, har bestämt sig för att hon någon gång vill bli sjuksköterska. Då behöver hon återvända till skolan för att plugga upp vissa betyg.
– Jag lever. Men jag är skadad. Jag måste göra det här. Min psykolog säger att det kommer gå snabbare att läka om jag närmar mig det som gör ont. Jag hoppas att det blir så.