Filmerna visar dramatiken — kirurgen om händelsen han aldrig glömmer
Publicerad 2025-02-07
På filmen ser man hur elever släpar en medvetslös man in i en bil.
En av dem som försöker hjälpa den skottskadade mannen är undersköterskan Marwa som befann sig på skolan.
– Det här är en sådan händelse jag aldrig kommer att glömma, säger Ioannis Ioannidis, som var sjukvårdsledare på akuten i tisdags.
En kvinna som går första terminen på undersköterskeprogrammet är i sitt klassrum i C-korridoren på Campus Risbergska när hon hör skotten.
Eleverna inne på skolan tror först att någonting har fallit till golvet.
Men snart går det upp för dem att någon skjuter. Skjuter på dem.
– När jag öppnar dörren ser jag gärningsmannen bakifrån. Han är tungt beväpnad och står vid klassrummet bredvid, berättar kvinnan som vill vara anonym.
Skrik på hjälp och skrik av smärta blandas med skottsalvor i det som kommer att visa sig vara den värsta masskjutningen i Sveriges historia.
Kvinnan flyr. Hon möter andra i korridoren som hon uppmanar att göra detsamma.
– Jag möter också en lärare som säger att han måste in igen. Jag hoppas verkligen att han inte gick för långt in.
12.34 har hon kommit ut från skolan. Ringer sin sambo och säger att något har hänt.
– Fyra minuter senare satt jag i min bil. Jag visste inte vad jag skulle göra och åkte väldigt sakta för att se om någon behöver hjälp.
Kvinnan ser att någon vinkar – det är undersköterskan Marwa som Aftonbladet träffade några timmar efter skjutningen.
– Hon säger att vi måste åka till akuten, säger kvinnan.
På filmer som allmänhet filmat och som spridits i sociala medier syns delar händelseförloppet.
Där ser man hur Marwa, med kläderna fläckade av blod, försöker hjälpa en skottskadad man som sköts precis bredvid henne när de försökte fly skytten. Med hjälp av några andra lyfter hon in mannen i kvinnans bil.
– En kompis hade en sjal som jag tryckte mot såret. Jag kom ihåg att man ska hålla armen högt så att det inte rinner lika mycket blod. Men han blev blekare och blekare, till slut svarade han knappt längre, har hon berättat för Aftonbladet.
Någon säger att den skottskadade mannen behöver ambulans. Och de bestämmer sig för att vänta.
– Vi väntade och väntade. Jag gick upp och kollade efter ambulanser från en liten kulle. Men jag kunde inte se någon. Jag tror att de hade fastnat någonstans, berättar den kvinnliga bilföraren.
– Sedan gick det jättefort. Plötsligt var det poliser överallt, fortsätter hon.
På filmerna ser man hur Marwa med hjälp av andra elever nu bär ut den skottskadade mannen från kvinnans bil och bär honom till en polisbil.
– Jag vet inte hur det är med honom. Jag hoppas verkligen att han lever, har Marwa sagt.
Förutom de elva som dog på skolan skadades sex personer, varav fem av skotten. De fördes till akuten på Universitetssjukhuset i Örebro.
Där gick larmet strax efter att skottlossningen rapporterats till polisen.
– När man hör orden ”pågående dödligt våld” och skolskjutning så får man ju en amerikabild i huvudet. Jag hamnade själv i en emotionell storm av det som jag snabbt fick lägga åt sidan för att gå in i min yrkesroll, säger Ioannis Ioannidis, till vardags verksamhetschef på kirurgen på USÖ men som i tisdags agerade som sjukvårdsledare på akuten.
Hela akutmottagningen gick upp på tårna. Planerade operationer ställdes in. De som kunde flyttades för att skapa extra sängplatser.
De första två patienterna från skolan kom in runt kvart över ett till akuten. Ioannis Ioannidis såg direkt att deras skador skiljde sig från vanliga skottskador, som de får in med jämna mellanrum. Då handlar det ofta om skador efter pistolskott.
– Ammunitionen är då ofta ”snäll”, det vill säga att den går inte sönder och hastigheten är inte jättehög, säger Ioannis Ioannidis.
Men här var offrens skador värre. Enligt Ioannis Ioannidis såg de ut att ha orsakats av ett höghastighetsvapen eller jaktammunition, ammunition som har egenskapen att den ska gå sönder för att orsaka så stor skada som möjligt.
– När de kom in så var de allvarligt skadade, några kritiska. Men efter den första operationen så stabiliserades de. Nu är de helt stabila trots att de behöver flertalet operationer för att bli återställda. Några av dem är talbara, säger Ioannis Ioannidis.
De sista skottskadade patienterna kom in till sjukhuset först vid fyratiden på eftermiddagen. Det hade tagit så pass lång tid för polisen att säkra lokalerna att räddningstjänst och ambulanspersonal kunde nå de sista skadade först efter flera timmar.
Samtidigt kämpade sjukvårdspersonalen med att rädda livet på de skottskadade som de där och då inte hade någon identitet på.
Vid akutmottagningen samlades ett stort antal personer som letade efter sina saknade anhöriga. Till en början sattes de i samma rum tillsammans med stödpersonal, väntandes på information som ännu inte fanns.
– Information är det de vill ha och det är en bristvara i akutskedet, säger Ioannis Ioannidis.
Men sent på kvällen var alla identiteter på de skadade fastslagna. De anhöriga till dem sattes i ett rum, och de vars anhöriga ännu saknades i ett annat.
Ioannis Ioannidis säger att efter varje stor händelse är det alltid någonting som biter sig kvar. Det kan vara en anhörigs glädje över ett positivt besked. Det kan vara en kollega som gråter, eller en patient som dör.
– I det här fallet är det som jag fortfarande ältar just den stunden när vi delade på de anhöriga i två grupper. Gjorde vi det på rätt sätt? Det bearbetar jag än, säger han.