”Grå bänken”, skamvrå och frisyrförbud – här är svenska politikers idealskola

LONDON. Likt en armé marscherar barnen in på spikraka led och citerar brittisk 1800-talspoesi i kör.

Vid entrén står ”grå bänken” – där straffas elever som brutit mot Michaela Community Schools strikta regler.

– Att få barn att skämmas för dåligt uppförande är något bra – annars får vi det kaos som ni har i Sverige, säger Katherine Birbalsingh, rektor.

Ny skolmodell på väg till Sverige

3:47

Vi hör ett vrål från korridoren.

Jag och Aftonbladets fotograf Anders har blivit placerade vid varsitt bord i Michaela Community Schools matsal i väntan på att få träffa eleverna och hoppar till av ljudet. Plötsligt rusar den rödlätte läraren Mr Jones vilt in med slipsen slängandes. Han skriker citat ur brittiska 1800-talspoeten Henleys dikt ”Invictus”.

Bakom honom, en armé av barn.

I spikraka led marscherar de till sina platser och svarar i kör.

Mr Jones, som nu står uppflugen på en stol längst fram fortsätter vråla:

”I am the master of my fate. I am the captain of my soul!”

Eleverna är mellan 11 och 16 år, klädda i skoluniform och gör allt på kommando. Drar ur sina röda plaststolar exakt samtidigt. Sträcker upp händerna spikrakt och synkroniserat i luften, som på given signal, med en militärisk precision som skulle gjort Kim Jong-un impad. I korridorerna rör de sig längs målade streck på golvet, alltid övervakade av vuxna.

Dagens lunch består av panerad fisk och ärtor. Skolan är köttfri, men inte av klimatskäl utan för att Michaela-skolan tar avstånd från alla typer av anpassningar till det som anses pjåkigt – som att behöva servera halalkött eller specialmat till hinduer, eller att erbjuda muslimska elever bönerum, något skolan varit i blåsväder och i en rättsprocess för (skolan vann sedan i rätten).

Är det vägran att anpassa något till någon som gör att en rullstolsburen pojke vi träffar i dag tvingas sitta vid samma bord som sina skolkamrater, trots att han knappt når upp till kanten?

– Det bästa du kan göra för barn är att behandla alla likadant, säger i alla fall rektorn Katherine Birbalsingh. ”Storbritanniens strängaste rektor”, som hon kallar sig på sociala medier-plattformen X. Där är hon ofta kritisk mot ”vänsterns tyranni”, västvärldens förfall och allt hon klassar som woke.

Inget extra stöd – för någon

Barn med behov av särskilt stöd får inte heller något extra stöd här på Michaela, förklarar hon. Sådana behov ignoreras, helt enkelt. När elever med till exempel adhd-diagnoser inser att de riskerar kvarsittning så klarar de utan problem att sitta still, hävdar hon och samman­fattar Michaelas särskilda, extremt stränga pedagogik No Excuses – inga ursäkter:

– I dag sänker man kraven för barn som är annorlunda, barn med psykisk ohälsa, särskilda behov, för att de är svarta eller invandrare. Men det är katastrof. Vi måste ha höga krav på alla.

I skolmatsalen delas varje dag ett bestämt samtalsämne ut som alla beordras konversera artigt kring. Innan lunchen är över förhörs barnen av Mr Jones inför alla om vad bords­kamraterna sagt. Dagens ämne är: ”Vem skulle du vilja fastna med i en hiss?”.

Flickan bredvid mig sneglar nyfiket på mitt antecknings­block. Det är inte tillåtet samtals­ämne, men jag tar risken att strunta i hiss-konversationen och frågar om hennes medaljer. Eleverna får dem när de varit duktiga, de glimmar likt ordensmärken på kavajslaget.

– Den här fick jag för exemplariskt gott uppförande vid ett studiebesök på Natural History Museum, förklarar hon och pekar.

Barnen håller tal

Vi sätter nästan ärtorna i halsen när eleverna plötsligt kastar sig upp igen i givakt. I tur och ordning håller de sedan högtidstal till någon på skolan.

– Jag vill visa min uppskattning till min lärare som uppmärksammat mig på mina misstag så att jag inte ska göra dem igen, mässar en pojke, nästan robotartat.

En elev vid mitt bord tar vid:

– Jag vill visa min uppskattning till Miss Natalia för att hon tagit sig tid att komma hela vägen från Sverige till Storbritannien och besöka vår fantastiska skola när hon hade kunnat göra så mycket annat.

Innan vi vet ordet av springer eleverna ut ur matsalen lika snabbt som de marscherat in.

Välkomna till Michaela – som kan förändra svensk skola.

För att vara de konservativas drömskola lider Michaela av anmärkningsvärd brist på anor, traditionella krusiduller och tunga träportar.

Skolan är inhyst i en brungrå gammal kontorsbyggnad intill tunnelbanespåren, mitt i brittiskt sjaviga och mångkulturella kvarter i nordvästra London, med knappt ett löv på den asfalterade, gallerinhägnade skolgården – mer ”Trainspotting” än Hogwarts. Den stiftelseägda skolan fick kontorsfastigheten gratis av dåvarande Tories-regeringen, som lobbat för en brittisk friskolereform av svensk modell.

Svenska makthavare och debattörer, skolledare och näringslivs­lobbyister har å sin sida vallfärdat hit för att inspireras av just No Excuses-metoderna. Ofta lyfter man fram att skolan har höga betygsresultat – hundra procent av eleverna får toppbetyg i kärnämnen som engelska och matematik – och att den hyllas som en av landets bästa skolor av brittiska motsvarigheten till Skolinspektionen, Ofstead.

I Sverige har statsminister Ulf Kristersson pratat om ”No Excuses-skolor och andra kravbaserade saker” i SVT:s partiledardebatt, lyfter fram modellen som en lösning för integrationen i Sverige, och har hyllat just Michaela som en förebild, ”rankad som en av Storbritanniens bästa skolor”. Även andra företrädare från regeringen och SD uttalat sig positivt om No Excuses.

”Extrem” enligt friskoletoppar

Svenska skolföretag har lobbat för att skollagen ska skrivas om, så att man ska kunna införa Michaela-modellen i Sverige – även om vissa svenska friskole­toppar, som annars är positiva till No Excuses menar att skolan är ”extrem” – även med brittiska mått.

Svenskt Näringslivs skolpolitiska talesperson Gustav Blix har anordnat bjudresor hit för svenska skolmakthavare. Forskaren Gabriel Heller Sahlgren, som haft flera svenska skolkoncerner som uppdragsgivare, har också propagerat för att införa Michaelas metoder i Sverige. I en rapport skriver han att No Excuses-modellen har positiv effekt ”för elever med utländsk bakgrund i allmänhet – och i utanförskapsområden i synnerhet”.

Michaela Community School är inte bara en skola, utan ett sorts politiskt flaggskepp.

– Jag är inte bara rektor, utan också kampanjarbetare, säger Katherine Birbalsingh med ett leende.

Birbalsingh har själv varit i Sverige flera gånger, inbjuden av svenska högerns tankesmedjor och skolbolag som Internationella Engelska skolan. Personer inom den svenska friskolevärlden som lobbar för No Excuses i Sverige beskriver henne som en ”mentor”. Men enligt Birbalsingh präglas svenska skolväsendet generellt av ”kaos”, ett ord hon använder ofta när hon pratar om Sverige. Orsaken är bland annat vår stora invandring de senaste åren.

– Jag har förstått att ni i Sverige står handfallna och vill ha råd från oss som har erfarenhet av en mer mixad, mångkulturell elevsamman­sättning, säger hon.

De senaste 50–60 åren har inte bara Sverige utan hela västvärlden förfallit, främst för att man övergett det som faktiskt funkar i skolan, enligt rektor Birbalsingh. Disciplin, traditioner, auktoritär undervisning, bestraffningar som kvarsittning samt fokus på nationell kultur.

Visas upp som föredöme

Birbalsingh säger att hon hört om att svenska elever har rätt att anmäla skolor i fall de blivit dåligt behandlade. Men att ge elever såna rättigheter leder till katastrof, är hon övertygad om.

– Det är galet. Allt jag kan göra är att larma, och berätta för er att ni är i färd med att förstöra ert land, eftersom skolor och barn är framtiden. Om du uppfostrar barn i den typen av kaos kommer du ha kaos på gatorna. Det är först nu ni vaknar upp och inser hur illa det verkligen är.

Rektorn visar gärna upp Michaela som ett föredöme.

Skolan tar emot runt tusen besökare om året för guidade turer. I dag är det även skolpersonal från USA på besök, förutom vi.

Nästan alla elever är icke-vita, många har pakistansk, indisk eller arabisk bakgrund, en stor del är muslimer. Exempelvis transpersoner existerar överhuvudtaget inte på skolan, ”eftersom vi inte uppmuntrar till trans”, som rektor Birbalsingh säger.

– Vi går inte runt och säger till barnen att bli transpersoner, som de gör i andra skolor. Så våra barn blir inte transpersoner.

Michaelas uttalade mål är göra invandrarbarnen mer brittiska. Undervisningen fokuserar på brittisk litteratur och geografi, man firar brittiska kungahusets födelsedagar och sjunger God save the King på storsamlingar.

– Vi har brittiska flaggan hissad utanför, vi har en känsla av gemenskap som vi ger barnen genom de värderingar vi lär dem. Det handlar om kristna värderingar som vi ärvt i det här landet, och som vi alla känner till och älskar eftersom vi är brittiska, säger Katherine Birbalsingh.

På Michaela ska barn inte bara lära sig om den brittiska kolonialhistorien och citera Shakespeare, utan även få brittiska manners genom karaktärsdanande fostran.

Det handlar enligt Birbalsingh om att lära sig värderingar som hon hävdar rådde kring år 1955: när man reste sig upp för andra på bussen, tog ansvar för sina misstag och höll det för sig själv om man var till exempel homosexuell. Hbtq-elever på Michaela ska inte skylta med sin sexualitet, enligt Birbalsingh.

– Det är i så fall deras egen privatsak. Det är samma sak med ett barn som tänker, ”när jag är 18 ska jag byta kön”. Det är upp till dem, men något privat, och inget du bör visa upp för alla, ”kolla på mig, kolla på mig”. Så beter man sig inte, oavsett vem man är.

Fokus på ”döda vita män”

Skolan är stolt över att undervisningen fokuserar på ”döda vita män” i stället för modern genusteori och postkolonialism. Det är de vita männen som har ”skapat vårt språk och vår kultur” som en lärare skriver i boken om skolan, Michaela – The power of culture, som för övrigt säljs som souvenir i receptionen.

Där sitter också elevernas teckningar på Samväldets centralfigurer, som Nelson Mandela, Queen Elizabeth och Boris Johnson. Det sistnämnde hyllade när han var Londons borgmästare Michaela som: ”Amazing – en helt otrolig skola”.

Ute på skolgården pekar eleven Tahira ut en bänk för oss, intill husväggen.

”The grey bench”, grå bänken, är en modern skamvrå.

– Det är inte som vanlig kvarsittning där. Man får sitta där om man stökat och gått överstyr på rasten, förklarar Tahira.

Inför vårt besök har vi fått noggranna förhållningsorder: prata INTE med elever som sitter på de grå bänkarna, står det i välkomstbrevet, eftersom bänkarna ”är ett straff för ’naughtiness’”. Där sitter man om man varit stygg, utan att få kommunicera med någon.

– Att få barn att skämmas för dåliga beteenden är något bra, säger rektor Birbalsingh.

På skolgården kan barn låta det roliga dra iväg bortom kontroll. Kanske röra sig på ett för våldsamt sätt och råka putta till någon, förklarar hon.

– Om de är olydiga måste de sitta på bänken, de får inte leka om de misskött sig. Du måste ha regler, vara konsekvent, ha förväntningar. Då kommer även helt normala barn bli väldigt trevliga barn.

”Ifrågasätt inte elever när de säger att de tycker om sin skola” är en annan regel. Vi får inte heller prata i korridorerna, där enbart viskningar är tillåtna.

För eleverna på Michaela finns en lång lista med instruktioner och förbud kring hur de får se ut och bete sig.

I skolans Dress code-dokument finns pedagogiska bilder på förbjudna utseenden markerade med röda kryss.

”För mönstrade och färgglada” står det bredvid ett par skor i leopardmönster. ”För dinglande” om ett par örhängen som hänger en centimeter nedanför öronsnibben.

Bestraffningar finns det gott om på skolan, i form av varningar, ”grå bänken”, kvarsittning eller lunchisolering. Sistnämnda innebär att man får äta lunch ensam utan sina skolkamrater. När ett barn suttit av sitt straff i isolering är det enligt Michaelas regelbok dags för ”återintegrering”. Det sker genom ett möte med föräldrar och skolledning.

”Om föräldern inte kommer till återintegreringsmötet kommer barnet att bli placerat i isolering igen, tills ett nytt möte är inbokat”, läser man i regelboken.

Straff delas också ut för överträdelser, som att man smutsat ner skolans rykte, tuggat tuggummi, tagit med läppbalsam med doft eller glömt linjalen hemma.

– Om du tar tag i småsakerna, kräver en ordentligt knuten slips, att skjortan är nedstoppad, att elever ska titta rakt fram på lektionen och inte småprata med bänkkamraten, då händer aldrig de stora sakerna, som slagsmålen, att elever vandrar ut ur klassrummet eller sätter eld på skolan, säger Katherine Birbalsingh.

Hon hävdar att hon själv arbetat på innerstadsskolor där sådana allvarliga händelser var helt normala.

Dagdrömmeri på lektionen är förbjudet, eller att flippa med pennan. Regelbrott som leder till skarp tillrättavisning, enligt skolans ”Behavior policy”.

– Min mamma ville att jag skulle gå här. Först hade jag svårt för disciplinen, men det blev bättre efter ”Boot camp”, säger eleven Lily till oss.

Boot camp är den två veckor långa indoktrineringen i Michaela-kulturen. Då får eleverna till exempel lära sig att det är tecken på dålig karaktär att dra benen efter sig i korridoren och låta bli att räcka upp handen fast man vet svaret på frågan.

Vänjer sig vid reglerna

– Strängheten hjälper mig att fokusera, viskar Alfie, när vi går i de tysta korridorerna.

Han är 15 år och en av eleverna som fått i uppdrag att visa oss runt i dag.

Det var tufft med den strikta kulturen i början, erkänner han. Men precis som alla andra elever vi pratar med i dag insåg Alfie snart att han vande sig.

– Reglerna får oss elever att känna oss mer bekväma och självsäkra, intygar han.

Eftersom ingen får prata i korridoren, förekommer inte heller någon mobbning, enligt Alfie. Eleverna uppmanas i stället skriva uppmuntrande ord till varandra och dela ut dem på små tacksamhetskort.

Vi frågar Alfie när han egentligen har tid att umgås och prata med sina skolkamrater – de får knappt möjlighet att ens kommunicera under skoltid. Elevdemokrati existerar inte här. Det är för övrigt ett av problemen med att införa No Excuses i Sverige, där elevinflytandet är lag.

– Vi kan prata på lunchrasten. Sen är jag med i skolans cricket-lag, säger Alfie.

Vi får titta in på flera lektioner, och i varje klassrum ser undervisningen precis likadan ut. Läraren ropar ut frågor om franska glosor eller kemiska grundämnen, och samtliga elever sträcker upp händerna i luften, för att sedan svara samstämmigt, i kör.

Just som vi ska svänga runt ett hörn i korridoren stannar Alfie till och ber oss att vända om.

Vi hinner ändå se hur en pojke står tyst utanför klassrummet, med ansiktet tryckt mot väggen. Utkastad för en ”time out”, på grund av något brott mot reglerna. Kanske har han tittat ut genom fönstret och drömt sig bort, struntat i att räcka upp handen, eller kommit för sent?

Det räcker med en minut för att bli straffad.

Precis innan vi lämnar Michaela får vi också en skymt av ett rum som skolan inte brukar visa upp för utomstående.

Lektionerna är egentligen slut för dagen, och det är ödsligt i korridoren. Bara till ett klassrum står dörren öppen. Där inne sitter till vår förvåning massor elever en helt vanlig fredagseftermiddag, mestadels pojkar, med huvudena nedböjda över borden. Minst 30 stycken är de. Bänkrad efter bänkrad av kvarsittare.

Lärare som vaktar ställer sig i vägen för dörröppningen, så att vi inte ska kunna kika in. Vi blir i stället artigt utfösta nedför trappan och tackade för vårt besök.

Bestraffas med kvarsittning

Men det vi hinner se är också en förklaring till varför eleverna på Michaela är viktorianskt strikta och lydiga. De älskar säkert sin skola – men skulle någon få för sig att protestera, blir man strängt bestraffad.

– För 20 år sen var det normalt att ha kvarsittning i skolorna. Nu måste jag försvara det, säger rektorn Kaherine Birbalsingh.

Hon är övertygad om att barn måste lära sig att lyda mer, för att man inte ska få problemskolor med stök och dåliga resultat. I Sverige har eleverna löpt amok, enligt henne, för att vi tillåter barn att se sig själva som jordens medelpunkt.

– För att barn ska kunna växa upp och blir fria vuxna, så behöver man begränsa deras friheter när de är yngre.