Emilia, 6, utsattes för övergrepp av andra barn
Publicerad 2025-12-17
BORLÄNGE. När Emilia var fem år ville hon inte längre att någon skulle komma för nära henne.
Hon var rädd för barnen på förskolan som tagit på hennes kropp.
Ett och ett halvt år senare kom ptsd-diagnosen.
En julgran strålar i vardagsrummet.
Strålar gör också flickan på flera av de foton som i stort sett täcker väggen runt tv:n.
Hon spexar och ler stort mot kameran.
Mamma Anas ögon följer fotoväggen.
– Hon älskar att dansa. Hon är jätteaktiv, springer mycket. Nu har hon lärt sig åka skidor.
På bilderna finns inget som avslöjar att familjen har haft det tufft.
Men bara att de bor här i Borlänge är en konsekvens av det som hände på Emilias förskola för snart två år sedan.
Ville inte bli duschad
Den hösten började Emilia på en ny förskola i Gagnefs kommun, där familjen bodde då. Efter några månader började Emilia vakna på nätterna. Ofta skrek hon – men på morgnarna hade hon glömt mardrömmarna.
Mamma Ana, som själv jobbar som lärare, och pappa José tänkte rationellt: ny förskola, nya kompisar och nya pedagoger, det är stora omställningar. I dag tänker de att dottern var skicklig på att gömma sina känslor.
När föräldrarna skulle duscha henne ville Emilia plötsligt inte längre ha hjälp. Kom de för nära hennes kropp sa hon ifrån. Föräldrarna visste att det pratas mycket om ”Stopp min kropp” på förskolan, respekterade det och mamma Ana visade i stället sin dotter hur man tvättar sig själv ordentligt.
”Kunde aldrig tro”
Ana kan inte hålla tillbaka tårarna vid köksbordet. Hon tänker på tecknen som fanns där men som hon inte förstod.
– Jag har ju 50 skolelever som jag träffar varje dag. Jag kan se när de är ledsna. Men jag kunde inte se det på mitt eget barn. Den skulden är väldigt svår att bli av med. Men jag kunde inte tro att det skulle hända på förskolan.
Vågade inte berätta
En lördag när Emilia snart skulle fylla fem upptäckte José intorkat blod i dotterns trosor.
Ana satte sig med Emilia i sovrummet. Hon frågade om hon fick titta på dotterns underliv. Ja, men försiktigt, var svaret.
Ana fick en chock när hon såg att det var alldeles rött och inflammerat. Enligt Emilias journal hade hon en hudinfektion i underlivet med växt av bland annat streptokocker och stafylocker. För det behövde hon äta antibiotika i över en månad. Hon hade också en sårbildning.
Emilia berättade till slut för sin mamma det som hon burit på en längre tid.
Två pojkar på förskolan hade följt efter henne när de var ensamma, tagit av hennes trosor och tagit på hennes underliv. En flicka höll vakt. Emilia var rädd – men kunde inte göra något, barnen var ett år äldre, fler och starkare än henne. De hotade med att hon inte skulle få några kompisar om hon sa till en vuxen.
Några gånger försökte hon berätta för en pedagog på förskolan. Men Emilia, som är tvåspråkig, kunde inte få fram vad det var som hade hänt mer än att barnen hade varit dumma och tagit henne på rumpan. Ordet för snippa på svenska kunde hon inte. Barnen fick en tillsägelse av personalen och sedan blev det inget mer.
Tillslut gav Emilia upp, och händelserna med de två pojkarna fortsatte: inne på toaletter och små rum på förskolan där inga vuxna var.
Experten: Då är barnets sexuella beteende problematiskt
Togs inte på allvar
I chock efter dotterns berättelse kontaktade Ana förskolan och polisen. Eftersom alla inblandade är barn landade frågan hos socialtjänsten.
Men från första mötet med förskolan upplevde Ana och José att ingen på kommunen tagit övergreppen mot dottern på allvar.
Ana och José ville att de andra barnen skulle byta avdelning. Skulle Emilia behöva sitta på samling med de som utsatt henne för det här?
Men förskolans lösning blev något annat. Emilia fick en extra resurs, som skulle skydda henne och hjälpa henne med språkutvecklingen. Även det reagerade föräldrarna på – är det verkligen Emilia som ska ha en vakt?
”Barn leker inte så”
Ana och José har mycket att säga om bemötandet från kommunen.
– De säger ”barn leker så, de är nyfikna”. Stopp. Barn leker inte så. Jag kan inte acceptera att de tycker att barn leker så. Om ni vuxna tänker att barn leker så är det något fel på er, säger Ana.
Hon är övertygad:
– De har försökt sopa det här under mattan. De har brustit i sitt ansvar, förskolan och kommunen. Och de här barnen som har utsatt henne? De behöver hjälp.
Kommunen: Agerade omgående
Aftonbladet har kontaktat chefen för förskolan som Emilia gick på. De hänvisar till Annika Bergman, förvaltningschef på barn- och utbildningsförvaltningen i Gagnefs kommun.
Hon skriver i ett mejl till Aftonbladet att en utredning inleddes skyndsamt enligt rådande rutiner när de fick reda på vad som hade hänt.
”När ett barn upplever sig kränkt ser vi det som mycket allvarligt. Kommunen agerade omgående för att säkerställa tryggheten för berörda barn och har vidtagit åtgärder i verksamheten”. skriver hon.
Av sekretesskäl kan hon inte gå in på vad utredningen ledde till.
Flytten räddade
Borlänge blev räddningen för familjen.
Egentligen ville de inte flytta. Men alternativet var att Emilia skulle börja i samma skola som barnen som utsatt henne på förskolan. I en kommun som Ana och José mer och mer kände hade satt sig emot dem.
För ett år sedan lämnade de Gagnef för grannkommunen. Och allt förändrades.
När BVC fick veta om Emilias bakgrund blev hon prioriterad till BUP. I Gagnef hade hon inte ens fått prata med en kurator eftersom kommunen ansåg att hon var för liten.
Efter några samtal hos BUP i Borlänge fick hon en ptsd-diagnos.
”Vi blev hörda”
Tillbaka till köksbordet.
Ana ursäktar att det är stökigt i hemmet – familjen ska flytta igen.
Men nu bara 500 meter bort, från en fyra till en femma. För här i Borlänge vill de stanna.
– Att flytta är det bästa vi gjort, säger pappa José.
Mamma Ana håller med.
– Vi blev hörda.
”Hon har fått sin frihet”
I dag är Emilia gladare och mer social. Ana och José känner en del oro för hur övergreppen kommer att påverka henne – men nu vet de att hon och familjen får rätt stöd.
– Hon blir ganska osäker på det sociala när hon ska leka med andra. Tycker de om mig? Ska jag göra något så att de tycker om mig? Hon kommer ihåg väldigt väl allt som hänt därborta, säger Ana.
Emilia vill helst inte prata om den gamla hemorten. När de åkte tillbaka till Gagnef för att hälsa på kompisar mådde hon dåligt när de körde förbi förskolan. Nu åker de inte dit mer – vännerna får komma hit.
Emilia har börjat vilja gå ut och leka med andra barn på gården. Först var det svårt för föräldrarna att släppa dottern utan att de själva följde med. De löste det med en barnklocka med gps.
– Vi måste ju släppa henne. Hon måste få känna sig trygg med att hon klarar det här. Hon har fått sin frihet tillbaka. Hon har sina kompisar och hon älskar att vara i skolan, säger Ana.
Fotnot: Ana, José och Emilia heter egentligen något annat.