Krigsturisterna gör vad som helst för en kick
Rika västerlänningar som prickskjuter kvinnor och barn för nöjes skull.
Vittnesmålen från belägringen av Sarajevo förfärar.
Men det är en extrem form av ett fenomen som existerar i nästan alla konflikter: krigsturism.
I kikarsiktet syns en mamma och ett barn, hand i hand genom ett krigshärjat Sarajevo.
Att skjuta barnet kostar extra, mamman ingår i priset.
I gatuhörnen hänger handtextade skyltar av kartong, ”varning för snipers”. Civila springer hukandes i skydd av byggnader där djupa skotthål bildar oregelbundna små kratrar i fasaden.
Scenen beskrivs av ett vittne i dokumentären ”Sarajevo Safari” från 2022. Fram till dess hade fenomenet i Sarajevo varit tämligen okänt. Rika västerlänningar betalade under belägringen på 1990-talet stora summor för att eskorteras av serbiska styrkor som lät dem skjuta civila.
Från bergssluttningar och höga byggnader tog de sikte på ovetande människor.
Inte av religiösa skäl, inte av ideologiska.
En mänsklig jakt för rent nöjes skull och personlig tillfredsställelse.
Italienska åklagare utreder omkring 200 fall av misstänkt ”sniper-turism” som det kallas. Vittnen säger att också tyskar, kanadensare, britter och andra västerlänningar deltog.
Sniper-turismen eller mänskliga safarin är tack och lov extremfall men att adrenalinsökande, ofta uttråkade västerlänningar dras, till krigsskådeplatser är inget ovanligt.
Jag minns själv i norra Syrien i början av inbördeskriget. Två unga fransmän i välstrukna skjortor med alldeles för stora skyddsvästar som fick dem att se ut som klockkläppen i en kyrkklocka. Medan granatelden mullrade olycksbådande i bakgrunden förklarade de att de ville uppleva något de annars bara sett på film, krig.
När de passerat gränsen förhörde de sig om när nästa buss till Aleppo skulle rulla, som om det skulle finnas linjetrafik i krigets Syrien.
Eller den unge amerikan som med hjälp av rejäla dollarbuntar lyckades ta sig genom det finmaskiga nätet av vägspärrar i Mosul under kriget mot IS. Han dokumenterade glatt artilleribeskjutning med sin mobiltelefon innan han tillslut ifrågasattes av irakiska elitsoldater och fördes bort från frontlinjen.
Hans nästa resmål var Jemen.
Några av IS-terroristerna i Syrien och Irak var också unga män från välordnade förhållanden som inte utförde sina ”jihad-resor” av religiös övertygelse, utan för kicken att få strida eller själva döda.
Strax efter att det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina inleddes började också välbärgade britter korsa gränsen. En av deras livvakter berättade att det blivit status bland de ”som har allt” att samla på stämplar i passet från krigsdrabbade länder.
Numera finns också arrangerade resor till Ukrainas krigshärjade städer där resenärer utlovas att få uppleva krigets konsekvenser.
Det finns människor som dras till krig och katastrofer och vill uppleva det på plats. Vissa för att själva strida, andra för adrenalinkickar i annars inrutade liv.
Jag kan inte låta bli att undra om de moraliska gränserna förflyttats och vad som saknas i dessa krigsturisters liv.
När det gäller ”sniper-turisterna” i Sarajevo står det väl ändå tämligen klart att de moraliska gränserna inte bara flyttats – de har helt suddats ut.
Nu 30 år senare kan åtminstone några av dem ställas till svars för sin cyniska jakt på mänskliga troféer.