Tvångstankarna var nära att ta över Amanda Romares liv: Grät i timmar
Snart premiär för ”Tvångstango” på SVT
Publicerad 2025-07-09
Malmöprofilen och författaren Amanda Romare är aktuell med dubbla tv-serier.
Den ena gör henne skräckslagen.
– Jag vill inte att folk ska tro att jag är helt galen.
Det 36-åriga yrvädret Amanda Romare har tagit en Malmöpaus. Hon och pojkvännen Jens befinner sig på någon form av ekologisk bondgård på den italienska landsbygden. Det är 30 grader varmt och solen steker.
Tillvaron rullar på rätt bra för Amanda. Om bara några dagar har en dokumentärserie om henne premiär på SVT. I höst kommer Netflix-satsningen ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, som baseras på den hyllade romanen med samma namn. Och nu är hon på semester tillsammans med en kille som hon faktiskt lyckats behålla i fyra år.
Men trots allt detta är det kaos inuti huvudet. Precis som vanligt.
– Jens frågade mig i går om jag tänkte på något eller om det var något jag oroade mig för. Han sa att jag hade en rynka i pannan.
– Då handlade det om att mina nya skor hade blivit smutsiga när vi spelade tennis. Jag funderade massor på hur jag skulle tvätta dem och jag bekymrade mig över att de inte skulle bli tillräckligt rena. Tankarna gick runt och runt i skallen.
Jens invände att det är naturligt att skor blir fläckiga när de används. Men det bet inte.
– Den typen av grejer kan bli jättestora för mig.
Låste in sig på toan
Amanda Romare har lidit av tvångstankar, eller OCD som det ofta kallas, ända sedan hon var barn.
– När jag var tre-fyra år hade jag ett behov av att sätta saker i tydliga rader eller att gosedjuren skulle ligga på ett visst sätt. Men då fattade ju ingen att det var OCD. Det var bara något som jag tyckte om att göra.
Under skoltiden förvärrades besvären.
– Jag hade hästsvans i typ sju år i sträck, och jag var besatt över att den skulle vara helt perfekt. Inga hårstrån fick hamna utanför. Min mamma la massor av tid på att fixa den. Sen kunde jag ändå låsa in mig på toan när jag kommit till skolan och gråta för att något var fel med tofsen.
Kunde inte sluta
Undan för undan tillkom nya tvångsbeteenden. Amanda började kupa händerna framför näsan för att säkerställa att de inte luktade matos. När hon tittade på tv kunde hon lägga handen för ena ögat och kontrollera att hon kunde läsa undertexterna.
– Jag hade också länge en grej där jag la högerhanden framför munnen och vänsterhanden för örat. Det skapade liksom en ljudgång. Sedan skrek jag för att testa att jag hörde bra. Jag fattade ju någonstans att det inte var bra för hörseln, men jag kunde ändå inte sluta.
Varför tror du att de här problemen uppstod från första början?
– Det är väldigt svårt att analysera sig själv, men en del kan säkert vara stressutlöst. För mig kombineras OCD:n med katastroftankar där jag låser fast mig vid att allt som är dåligt kommer att hända mig.
Hur påverkar tvångstankarna ditt liv i dag?
– De är en väldigt stor del av tillvaron, tyvärr. Jag kan stå i fyra-fem timmar och välja kläder innan jag ska gå ut och ha ett möte eller något. Sedan kan jag ändå bryta ihop efteråt för att tröjan känns fel. Under det senaste året har jag ofta gråtit flera timmar om dagen.
– Det är oerhört tröttsamt och dränerande att en så liten grej kan bli så jobbig. När det varit som värst har det känts som att jag bara vill ge upp och inte leva längre.
OCD:n har alltså gett dig självmordstankar?
– I flera år drev jag, min syster och vår mamma en stiftelse som arbetade med suicidprevention. Så jag vet någonstans att det aldrig är rätt väg att gå. Jag vet också att många underskattar hur mycket de närstående påverkas av ett självmord. Hade jag försvunnit hade min familj aldrig återhämtat sig igen.
Att anhöriga blir lidande av OCD:n är ett skäl till att Amanda Romare sa ja till att SVT-produktionen ”Tvångstango”. Ett annat är att hon var nära botten.
– Jag kände att jag var tvungen att göra något, nästan vad som helst, för att försöka förändra min situation.
I serien får hon hjälp av psykologen Erik Andersson att hitta strategier för att hantera spinnet inuti skallen.
– Han sa att det var 50/50-chans att en person med min problematik skulle bli frisk. Det kändes bra att han var så ärlig.
”Fint att förknippas med Malmö”
Amanda bor med Jens och sina tvångstankar i en etta på västra Sorgenfri mitt i Malmö. I de gamla industrikvarteren har också många vänner slagit sig ner.
– Det har blivit så att vi har kanske 15 kompisar inom en radie på 500 meter. Det känns lantligt och lite sitcom-aktigt på ett härligt sätt. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas så här bra någonstans och jag försöker verkligen njuta av det.
Den omtalade debutromanen har gjort Amanda Romare till något av en Malmöambassadör. Hon känner en stark kärlek till staden, men hon är inte säker på om den är besvarad.
– Om det är så att jag förknippas lite grann med Malmö så känns det väldigt fint. Många stora saker i mitt liv har hänt där. Jag träffade min pojkvän i stan och jag har fått några av mina bästa jobbesked där.
– Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag älskar Malmö mer än vad Malmö älskar mig.
Vad är det bästa med staden?
– Den känns stor och liten på samma gång. Allt finns, men man har ändå koll på de flesta människorna som bor i ens område. Folk är oftast trevliga och hälsar på kassörskan i mataffären.
– Men det där med småsnackandet är inte helt lätt för mig. Jag kan prata i tre minuter med en granne och sedan kan jag älta det samtalet i timmar och fundera över om jag sa något konstigt.
Vilka är dina favoritplatser i Malmö?
– Jag bor nära S:t Pauli kyrkogård och den är otroligt vacker. Jag älskar att promenera runt där. Det är något med blandningen av död och liv som är väldigt stark.
– Sedan tycker jag mycket om Sorgenfrivägen också. Jag skriver om den i ”Halva Malmö”. Den är upplyst av kulörta lyktor och väldigt länge trodde jag att de bara hängde där för att det skulle vara mysigt. Men sedan fick jag reda på att det var för att försöka få bort prostitutionen från gatan.
Och det sämsta stället?
– Till skillnad från många Malmöbor så är jag inte överförtjust i att staden ligger så nära Köpenhamn. Många av mina kompisar älskar att åka dit för att festa och ibland lyckas de dra med mig. Det brukar sluta med att jag sitter i en bar klockan 01.30 och har ångest över att det är så långt hem.
Men nu är Amanda Romare i Italien och bekymren handlar om annat än avståndet till Köpenhamn. En del kretsar kring smutsiga gympaskor. Men än värre är våndan över SVT-serien.
– Det känns skitläskigt. Jag tänker jättemycket på hur folk kommer att reagera.
– Men samtidigt känner jag att det är viktigt att försöka normalisera den här problematiken. Att berätta om och få höra andras historier gör också att jag känner mig lite mindre ensam.
Fotnot: Serien ”Tvångstango” har premiär på SVT den 10 juli