Köpte Rickard Anderssons vapenskåp på Blocket

Anna Sjögren

helskärm

I december sålde Rickard Andersson ett vapenskåp på Blocket.

Mannen som köpte det berättar nu för Frykdalsbygden om sitt intryck av honom.

– Han var skum i sättet och svarade bara på tilltal, säger han till tidningen.

Skolskytten Rickard Andersson, 35, levde ett tillbakadraget liv och lämnade få digitala spår efter sig.

När polisen gått igenom hans telefon hittade man knappt några sms, enligt uppgifter som Aftonbladet tidigare rapporterat om. Det sista samtalet skedde innan jul, då Andersson sålde ett vapenskåp.

Nu har Frykdalsbygden talat med mannen från Sunne som köpte skåpet. Hans son skulle ta jägarexamen och när han såg en annons på Blocket om vapenskåpet hörde han av sig till Rickard Andersson och åkte till hans lägenhet i Örebro för att genomföra affären.

Han beskriver lägenheten som liten, med få saker i.

– Det första jag såg var vapenskåpet. Vi kom aldrig längre in än 1-1,5 meter. Men jag såg att det fanns en säng och ett skrivbord med en stationär dator. Samt 5-10 flyttlådor. Allt var nerplockat. Det såg verkligen ut som att han höll på att tömma lägenheten. Men några vapen såg jag inte. Jag kunde aldrig drömma om att han skulle ha några, berättar han.

helskärm

Polisen knackade på

Han hade aldrig kunnat tänka sig att personen han hade framför sig senare skulle skjuta ihjäl tio personer och skada sex, i den värsta masskjutningen i svensk historia.

Han säger att Andersson framstod som kufisk och bara svarade på tilltal och beskriver för tidningen hur han uppfattade honom:

– Som apatisk, tafatt och tillbakadragen, en harmlös person som inte kom sig för något och som borde ha bott på ett boende med personal. Som en person som inte verkade kunna slå ihjäl ens en fluga.

När nyheten om det fruktansvärda skoldådet nådde köparen hade han inte en tanke på att den misstänkta skytten kunde vara den man han köpt sonens vapenskåp av.

Men förra onsdagen, tidigt på morgonen, knackade polisen på hos honom. De hade hittat hans nummer i mördarens telefon och ville förhöra honom som vittne i den pågående utredningen.

– Det var olustigt, kalla kårar rann längs ryggraden. Men jag kunde ju inte i min vildaste fantasi tro att han ägde och hade licens för vapen. Skåpet stod ju bara där, dammigt och oanvänt. Jag hade köpt storyn om att han ärvt skåpet av en släkting och att han skulle flytta, för han såg ut att bo i ett flyttkaos.