Hampus, 22, dog i hjärtsjukdom – vårdens diagnos: ångest
Publicerad 2025-12-07
Mamma Katarina kunde inte förstå varför just hennes son plötsligt föll ihop och dog.
Under tre års tid agerade hon detektiv.
I Hampus journaler fann hon svaret – och tragedin.
Hon ber om att få kalla honom för Tobbe. Tobias låter alldeles för stelt och sterilt.
I det vita huset i Glimåkra häller Katarina upp en kopp kaffe. Hon samlar sig med en suck och berättar sedan hur kärlekshistorien började spira på ett dansgolv i Lönsboda 1994.
Dragningskraften var hans charm och humor. Dessutom var han snygg.
Efter den kvällen var det självklart att Tobbe och Katarina skulle vara med varann.
De flyttade ihop i en lägenhet och sedan vidare till ett hus. Familjen växte. Först från två till tre. Sedan blev de fyra 1999 när sonen Hampus föddes.
Men så en söndagsmorgon krossades familjeidyllen.
Katarina vaknade av märkliga ljud som kom från hallen. Där hittade hon Tobbe medvetslös på golvet.
– Jag hämtar hjälp och påbörjar HLR. Flera ambulanser larmas hem till oss, men ingen med delegation att sätta en endotrakealtub. En sån tub som gör att man kan andas. Så i stället för att sätta tuben i lungorna sätts tuben i magen. Så Tobbe hade ingen chans att överleva, säger Katarina medan tårarna rinner nerför hennes kinder.
Två månader före sin död sökte Tobbe vård. Han kände ett tryck i bröstet och smärta i ena armen.
Läkaren misstänkte att det var hosta som orsakat symptomen och valde därför att inte utreda saken vidare. Men Tobbe fick bara bli 29 år gammal.
Katarina beskriver tiden efter sin älskade sambos död som ett bottenlöst mörker. Men som mamma till lilla Hampus och storebror Oliver tvingades hon att bortse från sin sorg. Hon tog ett steg i taget framåt.
Livet behövde fortsätta – även om sorgen efter Tobbe aldrig skulle försvinna.
Vaknade av telefonen
18 år senare hade Katarina hamnat på en bra plats i livet. Hon arbetade som undersköterska. Hade blivit mamma till sina söners lillasyster Agnes. Och dessutom hade hon hittat kärleken igen i sin sambo Jocke.
Men så plötsligt hände det som Katarina aldrig trodde att hon skulle behöva vara med om igen.
Det var en natt i maj 2022 – och hon vaknade av att mobilen ringde.
– Jag fick det värsta samtalet man kan tänka sig som mamma. Hampus hade ramlat ihop när han var och jagade i skogen. När de ringde sa de att Hampus var livlös, inte död. Jag förstod inte att det var samma sak, så för mig fanns det fortfarande hopp när vi tog oss till sjukhuset.
Timmarna på Ljungby lasarett kommer hon aldrig att glömma.
Katarinas röst skakar när hon beskriver hur en kvinna hämtade in familjen till ett kalt behandlingsrum.
– Vi frågade kvinnan hur det var med Hampus. Då tittar hon tillbaka på oss och säger: ”Vad menar du hur går det? Han är ju död”. Det var så vi fick dödsbeskedet.
Dödsfallet var ett mysterium
Vardagsrummets väggar är klädda med foton på Hampus och hans syskon.
Framför Katarina, på den grå matbordsduken, ligger högar med papper. Det är utdrag ur journaler, uttalanden från läkare, en -anmälan, en bok med bilder från Hampus begravning.
På flera ställen är meningar överstrukna med en rosa penna – allt från den viktigaste informationen till datum och provsvar.
– Under de senaste åren har all min kraft lagts på att kartlägga hur det här kunde gå till. Jag känner inte att jag hunnit sörja honom, säger Katarina.
Hampus död var från början ett mysterium även om Katarina misstänkte ett samband med Tobbes tidiga bortgång.
Dessutom fick Katarina veta av Hampus sambo att han sökt vård vid flera tillfällen för märkliga symtom. Därför bestämde hon sig för att begära ut alla journaler kopplade till Hampus.
– Då visade det sig att han sökt vård gång på gång. Men vården tog honom inte på allvar, säger hon.
Sökte vård flera gånger
Hugg i hjärtat och känselbortfall i handen. Symtomen fick Hampus att ta kontakt med vårdcentralen i Älmhult redan 2018.
”Aktuellt: 19-årig man som förlorat sin pappa. Förmodligen stark ångest då han kände hugg i hjärtat och känselbortfall i handen en timme. Mycket orolig”.
Året därpå sökte Hampus vård vid två tillfällen. En kväll i februari där smärtan var så påtaglig att han åkte in med ambulans till akuten på Ljungby lasarett.
I journalen skriver vårdpersonalen att Hampus haft ett tryck över bröstet – och stickningar i armen. Han beskrev att det känns som nålar.
Under vårdbesöket sa Hampus att han känt samma obehagliga känsla över 100 gånger i sitt liv. Och även denna gång berättade Hampus att pappa Tobbe dog i hjärtinfarkt vid ung ålder.
”Patienten får återvända hem med lugnande besked. Uppmanas söka hjälp för ångesthantering i form av KBT på vårdcentral. Huvuddiagnos: Paniksyndrom”, står det i journalen.
”Negligerar vården unga?”
Under 2021 sökte Hampus vård vid två tillfällen igen. Första gången på vårdcentralen för yrsel.
Det sista vårdbesöket ägde rum tre månader innan hans död. Då gjorde han ett allergiprov i hopp om att förstå varför han levde med så märkliga symtom.
– Jag tror Hampus förstod själv att det inte var ångest som orsakade problemen, men jag tror inte att han hade kraften att stå på sig. Det är svårt att som ung komma till vården och då få höra att det man är orolig för faktiskt bara finns i huvudet, säger Katarina.
Vid tre tillfällen gjordes ett på Hampus. Men vårdpersonalen tolkade provsvaren som normala. De hade inget annat svar än att ångest var den bakomliggande orsaken.
– Är det så att vården tror att alla ungdomar i dag bara har ångest? Har det gått så långt att läkare negligerar unga människor? Om vården bara hade lyssnat på Hampus hade han levt i dag.
Katarina stelnar till i kroppen. Hon blir tyst en stund. Sedan säger hon:
– Förlåt, jag kan inte.
Tårarna rinner nerför hennes kinder. Katarina reser sig upp och lämnar vardagsrummet.
Kvar vid matbordet sitter Katarinas sambo. Även han har tårar i ögonen och ler mot oss. Sedan erbjuder han mer kaffe, wienerbröd och ballerinakakor.
– Hampus död har tagit otroligt hårt på oss alla.
Journalen avslöjar spåren
För Katarina tar det mer än en timme att berätta om alla vändor i Hampus fall. Till sist tar hon en sista klunk kaffe. Blåser ut ljusen på vardagsbordet och buntar ihop högarna med papper.
Sedan går hon bort till hallen där hon sätter på sig jacka och skor. Utomhus är det krispigt kallt.
Katarina hoppar in i bilen och kör mot kyrkogården i Lönsboda.
Först flera månader efter Hampus död fick familjen svar på dödsorsaken. En obduktion visade att han hade Brugada syndrom. Det är en genetisk sjukdom.
Samma hjärtsjukdom som pappa Tobbe dog av 2004.
Katarina berättar att hon anmälde Ljungby lasarett för Hampus besök på akutmottagningen till IVO – men myndighetens beslut var att vården inte brustit. Trots att en av kardiologerna skrev i ett utlåtande att Hampus EKG inte var ”helt normalt för en 20-åring”.
Katarina menar att vården åtminstone borde ha utrett Hampus besvär – i stället för att ha avfärdat honom till psykiatrisk vård.
Brugada syndrom kan enkelt upptäckas genom en genetisk undersökning – ett blodprov.
Dessutom har Katarina hittat flera spår som visar på sjukdomen i Hampus journaler. Vid besöket på akutmottagningen registrerades ett högt EKG-värde. Vid ett annat tillfälle registrerades en vänstervriden axel, yrsel och ett högt vilket är symtom på underliggande hjärtsjukdom.
Katarina har skrivit en anmälan om vållande till annans död och lämnat in hos polisen.
– Någon måste ju vara ansvarig för att Hampus dött. Om han sökt vård så här många gånger och nu är död, då är det någon som felat.
Men även polisanmälan lades ner.
– Jag fattar att jag inte kommer få upprättelse för Hampus. Men om den här artikeln hjälper någon över huvud taget att stå på sig, någon ung som kanske inte vågar kräva vården den förtjänar – då är det allt jag kan önska.
Det blåser kallt när Katarina kliver in på kyrkogården. Hon drar upp dragkedjan på sin jacka.
Långsamt sätter hon sig på huk framför gravstenen. Varsamt plockar hon upp höstlöv som fallit bland blommorna och ljusen.
– Det är verkligen så jävla overkligt. En mardröm man aldrig kommer ut ur. Ingen mamma ska behöva begrava sitt barn. Det är inte i den ordningen saker och ting ska se. En människa klarar inte av att förlora ett barn utan att förlora sig själv.
På gravstenen är två namn och fyra datum huggna i stenen.
Tobias Nilsson 17.4.1974 – 15.2.2004.
Hampus Nilsson 17.7.1999 – 21.5.2022.
– Det finns en tröst i allt det här och det är att Hampus i alla fall inte är ensam. Han behöver inte ligga här på kyrkogården själv. Han är med sin pappa. Tobbe är med honom, säger Katarina.