Ville fråga om de drömmer mardrömmar om infertila kärringar
Du, kom du från det där hållet? frågar den unge mannen.
Han fångar upp mig utanför Bröd & Salt, när jag kommer gående från tunnelbanan på Stockholms Central.
– Eh … ja?
– Alla vackra människor kommer från det hållet!
Mannen är i 25-årsåldern och bär en vit väst som det står ”Vi skogen” på.
Okej, en försäljare. Jag skakar avvisande på huvudet och går vidare mot rulltrappan som ska ta mig vidare till jobbet, förbluffad över det intimiserande försöket att fånga mitt intresse.
Några timmar senare åker jag rulltrappan ner, på väg hem igen. Nu är det en annan man, i samma ålder, som stannar mig:
– Du verkar glad i dag!
– Eh … va?
Nästa morgon samma procedur.
– Du, kom du från…
I veckor har de hållit på, fyra fem unga män åt gången, som skannar av och gallrar bland de förbipasserande. Män i alla åldrar går bort, för de har noll intresse för filantropi. Stressade barnfamiljer får också frikort.
Det är i huvudsak kvinnor som jag, som är födda på 1960-talet eller ännu äldre, som blir stoppade med det imbecilla utropet att bara ”vackra människor” kommer från det ena eller det motsatta hållet.
Alla undersökningar visar att det är vi som blöder mest för klimatet, de utsatta och lidande. Oss kan man utan problem beskriva som vackra, för vem är dum nog att tänka att det är sexistiskt att smickra en oldie?
Alltså, vi menar ju vackra i själen.
Jag vill tala om för dem att jag knappast tillhör de blödarsjuka, jag är journalist – ett råskinn. Dessutom är jag döless på den där skogen. I decennier uppvaktade min mormor släkt och vänner med tackdiplom om fem träd åt gången, via henne har jag planterat en skog stor som Skogskyrkogården.
Jag har nog aldrig känt mig så passé, som när jag punktmarkeras på Stockholms central.
Det är som den där sommaren på tunnelbanans gröna linje, när prostituerade svarta män låtsades be om hjälp med att hitta fram till ett fik, i hopp om att etablera nån kontakt som… – orkar inte tänka på fortsättningen. De satte sig bara bredvid blekhyade kvinnor i min ålder, vi som vant oss vid att vara osynliga och ointressanta.
– Ser jag desperat ut? frågade jag min man när jag kom hem. Eller är jag bara gammal och därför förmodas vara ett lätt byte?
I torsdags på väg till jobbet tänkte jag konfrontera de vita västarna. Jag ville veta vilken PR-byrå som hittat på de här dumheterna, jag ville fråga om de drömmer mardrömmar om infertila kärringar som mig?
Men så såg jag dem, en svepte med blicken över folkmassan och stannade vid mig. Han tog ett steg fram:
– Du verkar glad i dag!
– Nej! hör jag mig själv ropa. Far åt helvete med era jävla träd.