Vi borde prata om själva tjänsten
Sverige vimlar av angivare.
Det avslöjade metoo och det visar skyltarna i tunnelbanan. Några skyltar uppmanar resenärerna att höra av sig till ett särskilt nummer om man misstänker att nån i ens omgivning verkar vara lagd för politisk extremism. Andra skyltar bjuder in oss att ange dem som beter sig illa i kollektivtrafiken.
Trots övervakningskameror som täcker varje vrå och vinkel, ska vi fota och rapportera in folk som stör.
En dryg halvtimme efter att Tobias Thyberg utnämnts till ny nationell säkerhetssamordnare, landade ett par avklädda foton på Sveriges tidningsredaktioner. Några timmar senare hade han avgått. Eller uppmanats att lämna tjänsten.
Den samlade oppositionen ropade skandal och hävdade att Ulf Kristersson med sin omdömeslöshet riskerade Sveriges säkerhet i ett oerhört allvarligt säkerhetsläge.
Nooshi Dadgostar krävde till och med regeringens avgång. Kristersson har nämligen inte lyckats hantera tillsättningen av en tjänst som nyss inte ens fanns, och som många på Säpo uppfattar som en konkurrerande verksamhet.
I stället för att diskutera vem som ska ha det där jobbet, borde vi prata om själva tjänsten. Är den en ihålig skrytfena för Kristersson som vill visa musklerna – eller misstror statsministern den svenska underrättelsetjänsten så pass att han menar att det behövs ett politiserat komplement till Säpo?
Men lika snabbt som Thyberg försvann från sin tjänst, vände kuttingen och frågan blev i stället vem som är mest homofob? För visst har Jonas Gardell rätt, som menar att Sverige måste ha kommit längre än så här. Nog luktar det gammal trenchcoat och snugga över hela ”scoopet” om Thybergs påstått riskfyllda leverne, progressiva Sverige har visat sig ha så homofoba strömningar i sitt blodomlopp, att man blir mörkrädd.
Ännu har ingen kunnat förklara hur en öppet homosexuell man skulle kunna utpressas av KGB. Jag fattar inte heller tugget om att Thyberg borde ha berättat om de här flera år gamla bilderna, som han skickat i samtycke till nån eller några likasinnade. Dessutom var han ju redan godkänd för andra, nog så tunga uppdrag.
Möjligen borde Thyberg ha sagt nåt om det här är bilder som han sen en längre tid skäms för. I så fall har det gjort honom sårbar på samma sätt som den som lider av spelmissbruk eller nåt annat, som fienden kan ha nytta av.
Alla är tydligen kvalificerade att agera angivare, men vem är kvalificerad nog för en
hög anställning?
I dag lever folk sina privatliv på sociala medier och genom kommunikationskanaler som förr inte fanns. Det har gjort folk transparenta intill dumhetens rand. Man visar obekymrat upp sina kroppar och sina politiska preferenser, man mobbar och tar ställning. Allt man säger och gör dokumenteras och sprids till människor man vill imponera på eller litar på, folk och företag som har små dossier över var och en, dossier som blir förråd att vittja för framtidens angivare.
Som journalist kan det vara svårt att se skillnaden på en angivare och en källa.
Kommer personen i syfte att skada nån eller vill man dela med sig av viktig information? Vill man vara Rickard Rättrådig eller ger man prov på civilkurage? Det ena behöver inte utesluta det andra och till syvende och sist ska en journalist strunta i den frågan; är informationen tillräckligt relevant så kan avsändaren vara Lucifer själv.
Är Thybergs foton tillräckligt relevanta? För mig hänger frågan i luften.
Jag begriper att inte vem som helst ska kunna få vilken statlig tjänst som helst, men det riktigt otäcka med affären Thyberg är vårt överskuggande behov av renhet.
Vi kan visst bara känna förtroende för personer som aldrig har utmanat den goda smaken, som inte provocerar majoritetssamhällets moral, som aldrig har kränkt, grubblat högt, lekt och njutit, använt förbjudna ord eller gjort fel. Kort sagt: människor som är så slätstrukna och kontrollerade att de aldrig har levt.
Drömmen om den rena människan finns i alla totalitära tanketraditioner, men tydligen frodas den även i samhällen som berömmer sig om att vara mer demokratiska och vidsynta än alla andra.