Miljöpartiets hemliga dröm – en spindel-position
Från sin bleka tillvaro i utkanten av politiken försöker Miljöpartiet hitta något sätt att göra sig viktiga.
Samtidigt är de ett parti som har det som bäst när ingen bryr sig om dem.
Inte konstigt att de har det så bra just nu.
Med mindre än två är kvar till nästa valrörelse är det uppenbart att oppositionen har svårt att smala in sitt spretiga lag. Den rödgröna oppositionen söker med ljus och lykta efter politik att komma överens om, men det är egentligen inte så mycket mer än viljan att se Magdalena Andersson som statsminister och oviljan att ge Sverigedemokraterna ytterligare makt, som förenar dem.
Efter några turbulenta år gav EU-valet Miljöpartiet den knuff framåt som partiet så desperat behövde. Det har varit ett dåligt decennium för Miljöpartiet. Ett dåligt decennium av svåra politiska kompromisser och de ständigt malande kvarnarna som mal ner småpartier när de hamnar i koalitionsregeringar. Väljarna har svikit och ledarskapet har varit svagt. Sedan partiet bildade regering med Socialdemokraterna 2014 har de haft fem partiledarbyten. På tio år har de avverkat fyra kvinnliga språkrör och tre manliga. Kulmen kom förra hösten när språkrörsstriden om ett nytt manligt språkrör piskade upp så stora konflikter i partiet att sittande språkrör Märta Stenevi först blev sjukskriven och sedan kastade in handduken. Hennes försök att stärka sin egen position och lägga sig i valet av det manliga språkröret satte istället hennes eget ledarskap under lupp och hon fick hård kritik för sin ledarstil.
Sen Amanda Lind tog över har partiet lyckats återvinna både lugn och förtroende, om man får tro på opinionsmätningarna som gjorts.
Men allt är inte blå himmel framåt. Under de tio år som gått har Miljöpartiet också gått om Sverigedemokraterna som landets minst omtyckta parti. Den allvarligaste konsekvensen till följd av detta är det hat och de hot som partiets representanter får utstå.
Något som varit svårt för partiet att hantera är den ökade polariseringen runt dem och deras frågor. Bland annat använde deras politiska motståndare partiet och deras politik som avskräckande exempel under valrörelsen för två år sedan.
Miljöpartiet är nu i lite av en rävsax. De vet att ju mindre de märks och ju mindre de pratar om sin politik, desto mer gillar väljarna dem.
Och så vill de hitta en betydelsefull roll i oppositionen. De måste se det alla andra ser, att Socialdemokraterna trivs bättre med Centerpartiet än med MP. Än är Miljöpartiet inte ett nödvändigt ont – som Vänsterpartiet är – men de är inte heller särskilt efterfrågade. En position som inte kan vara helt lätt, eftersom det inte finns något parti som är så förtjusta i Sossarna som Miljöpartiet är. Det är till och med ett problem, kan man höra miljöpartister beskriva partiets förtjusning inför S.
För att inte bli helt omsprungna av Centerpartiet och de avundsvärda folkrörelserötterna som förenar S och C, drömmer Miljöpartiet om att bli som KD.
Kristdemokraterna har trots sin litenhet hittat en betydelsefull uppgift i högerblocket, som brobyggare mellan Sverigedemokraterna och de andra partierna i Tidösamarbetet. Nu drömmer Miljöpartiet om att göra detsamma i oppositionen.
Magdalena Andersson kommer att ha svårt att få ihop sina möjliga samarbetspartners C, MP och V. För Miljöpartiet är det mindre komplicerat, och nu ser de sin chans att göra sig viktiga genom att vara spindeln i nätet mellan de fyra partierna. Tyvärr kommer den drömmen att krossas. Inget av partierna bryr sig egentligen om nåt annat än vad Socialdemokraterna tycker och gör.
