Vi lever i en centrifug som aldrig stannar
Nya fredssamtal – eller inte.
Väpnade eskaleringar – igen.
Situationen i Mellanöstern har blivit ett världsmästerskap i nyckfullhet.
Den som ändå fick en krona för varje gång Hormuzsundet nämnts den senaste månaden.
Eller om jag fick en krona varje gång en vapenvila förklaras skör eller bräcklig. Voj, voj. Jag skulle vara så rik.
Fast nu är ju vapenvilan mellan Iran och USA/Israel skör som rispapper. Den bärs upp av en tunn, snart avskavd tråd.
Att önska en stabilisering är att önska för mycket.
Åtminstone verkar det så efter helgen då USA attackerade och bordade ett iranskt fartyg på väg mot Hormuzsundet. Enligt USA varnades fartyget under sex timmar innan det attackerades.
Irans reaktion var väntad. Högljutt upprörd. Iran lovar vedergällning och spiralen av våldshandlingar tycks aldrig dämpas.
Under helgen ska också två kommersiella fartyg ha attackerats av Iran i området.
Den instabila situationen håller delar av världsekonomin i ett strupgrepp.
Många motstridiga uttalanden och förvirring av vad som egentligen gäller gör det oförutsägbart och som en dans på en klippavsats ovanför en brinnande avgrund.
Som när Iran i fredags förklarade Hormuzsundet öppet bara för att stänga det igen dagen efter sedan USA vägrat lätta på blockaden mot iranska hamnar.
Eller den amerikanske presidenten som ena minuten hävdar att en långvarig fred är nära, nära, för att i nästa stund fortsätta hota med död och förintelse. Presidentens kritiker ser i hans uttalanden kaos och undermålig planering medan hans anhängare snarare ser hans oberäkneliga sätt som en tillgång som ska tvinga Iran till eftergifter.
Iran ska under helgen också ha fortsatt att snickra på en plan för att ta ut avgifter från de fartyg som passerar sundet. Hur det i praktiken ska gå till är oklart men det strider mot havsrättskonventionen, den internationella lag som slår fast att alla stater ska ha rätt till fri sjöfart i internationellt vatten.
Fast å andra sidan, vem bryr sig om internationella lagar i dessa dagar. De är sedan länge utmanade och dumpade på historiens hög tillsammans med den regelbaserade världsordningen. Nu är det de väpnade konflikterna som styr vilka regler världen måste anpassa sig till. De stora, tungt beväpnade staterna som sätter reglerna och gränserna. Om det finns några.
Som när Iran attackerades av Israel och USA.
Ingen har kunnat presentera ens en antydan till bevis att Iran var i begrepp att anfalla så som sades i början av kriget. Ingen har kunnat bevisa att Iran var veckor ifrån att utveckla kärnvapen. Två tunga argument som faller platt tills någon verkligen kan bevisa sina påståenden.
Det råder fortfarande vapenvila. Ja, den är bräcklig, skör.
På måndagskvällen ska nya fredssamtal hållas i Islamabad. Förväntningarna är lågt ställda. Iran skickar spridda signaler om de alls kommer att deltaga. Det är nu allting kan urarta i ett fullskaligt krig igen.
Eller så förlänger krigströtta parter vapenvilan utan att ha fått ut något konkret och världen fortsätter att tassa på glödande kol när blockaden av Hormuzsundet fungerar som ett strupgrepp på ekonomin.
Ljusglimten är att båda sidor sagt att de faktiskt gjort små framsteg, baksidan är att det inte alls är tillräckligt. Att de stora frågorna fortfarande saknar svar. Som vad som ska hända med Irans höganrikade uran, dess kärnenergiprogram, robotprogram och inte minst Hormuzsundet.
Den tid vi nu lever i saknar motstycke i modern historia när det gäller det oförutsägbara. Vår dagsform och framtid är i händerna på makter som visat sig både nyckfulla och svårlästa. Som en centrifug som aldrig stannar. Det gäller att hålla i sig hårt så man inte trillar av.