Moderna trälar måste beställa kaffe via telefonen
Redaktören Astrid på tidningen skulle bjuda på lunch och bokade bord på en restaurang där man beställer maten via telefon, alltså via telefon när man sitter vid bordet.
Hon krånglade med mobilen en stund och när hon hade lärt sig hur appen fungerade beställde hon åt oss båda. Jag valde veckans rätt för att göra det enkelt.
Varan du valt finns inte tillgänglig, fick telefonen till svar, så jag tog pasta carbonara i stället. Allt för att underlätta för apparaterna, och Astrid.
Maten serverades av en ung man som inte sa mycket. Han var ungefär lika pratsam som den rullande robot som serverade mig när jag åt lunch på Arlanda för några veckor sedan.
Maten var halvokej, inte mer, den kunde ha varit värmd i ugnen av en robot den också.
När vi beställde kaffe efteråt fick Astrid kryssa i diverse rutor – typ av kaffe, laktosfri eller havremjölk eller mjölk eller ingen mjölk, socker eller inte socker.
Jag tänkte på den brittiske matematikern Alan Turing som alltid är referens när vi diskuterar datorernas tillkomst och hisnande utveckling. Turing var den där sortens engelsman som vi älskar (på håll, han var otroligt arrogant).
Under andra världskriget var han med och knäckte tyskarnas militära koder. Han skickades över till USA för att hjälpa amerikanerna räkna.
Han diskuterade möjligheten att skapa en ”tänkande maskin”.
Turings teorier la grunden för den moderna datatekniken. Han förutspådde den artificiella intelligensen. 1946 sa han att det inom 30 år skulle vara lika lätt att ställa frågor till en maskin som till en människa. Hans teorier gav upphov till en debatt i England som påminner om den vi för i dag.
Kan intelligens uppstå där det inte finns biologiskt liv?
Neurokirurgen Sir Geoffrey Jefferson skrev att inte förrän en maskin utifrån känslor kan komponera musik kan vi jämställa den med en mänsklig hjärna.
Alan Turing formulerade det berömda testet för hur vi ska bedöma om en maskin kan anses vara intelligent. Om vi inte kan skilja maskinens beteende – när den spelar schack, till exempel – eller svar på frågor från en människas, då är den intelligent.
Snillena som diskuterade dessa frågor för 80 år sedan förutsåg den tid vi lever i, och ändå inte.
Ett par dagar efter Astrids och min lunch gick jag till gymmet. Där var det som vanligt. Folk glodde i sina telefoner. Inte ens när de tränar kan de vara utan dem. Några lyft med hantlarna, sedan är det dags att stirra i telefonen en stund.
På hemväg mötte jag människor som vandrade i det fuktiga mörkret gloende på telefoner, deras ansikten lystes upp av det bleka, sjukliga ljuset. Jag mötte en kvinna som sköt en barnvagn framför sig samtidigt som hon med döda ögon tittade på telefonens skärm.
Luften var mer än fuktig, den var fylld av vatten som den varit hela december.
Ibland övergår vattnet till regn, lika ofta hänger det kvar så att vi rör oss i en besynnerlig, skrämmande blöta.
Solen har inte visat sig på länge. Finns den kvar?
Jag tänkte på öppningsscenen i science fiction-filmen Blade Runner med Harrison Ford som åt snabbmat i mörkret, i ösregnet. Han var friare än vad vi är. Han var inte de osynliga algoritmernas fånge.
Inte ens Alan Turing kunde föreställa sig det digitala slaveriet.
Astrids och min lunch var en primitiv illustration av den moderna träldomen, där vi med telefonen försökte få ordning på en beställning av kaffe – socker, inte socker?
Att gå på kafé eller restaurang brukade vara en social aktivitet. För några år sedan i Tirana såg jag en gammal man komma in på den lilla restaurangen där jag åt min middag. En av servitörerna berättade för honom vilka gästerna var denna kväll; den gamle mannen var stamkund, restaurangen hans andra hem.
En dag kanske även han måste krångla fram en telefon för att beställa. Livet har förflyttats till ettor och nollor i en glasskärm.
Då är slaveriet fulländat.