Nazisterna försvann och Ludvika blev ”världens centrum”
LUDVIKA. Aldrig har jag träffat en så nöjd politiker som kommunalrådet Leif Pettersson (S) i Ludvika.
Han klickar fram grafer och pilar och små rutor och pratbubblor i datorn, och allihop visar att det går upp, upp, upp för hans kommun. Och för varje graf, samling pilar och stapeldiagram utstöter Pettersson ett litet skratt.
Skrattet är en reflex som han tillägnat sig på senare tid. Jag är säker på det för senast vi möttes, i augusti 2018, skrattade han sannerligen inte, då var han en djupt bekymrad ledare för kommunen, dessutom oroad för egen del.
Den gången var det som om allting gick neråt, neråt, neråt i Ludvika.
Det andra som slår mig är hur vi alla – media, politiker, allmänhet – låter oss förföras eller skrämmas av ytliga ljud, krusningar på ytan, skrik och skrän som i det längre perspektivet saknar betydelse.
2018 pratade alla om nazisterna i Ludvika.
Visst var de obehagliga, de hade kuppat sig in genom att 18 personer, 18 ynka personer, hade skrivit den notoriske nazisten Pär Öbergs namn på Sverigedemokraternas blanka valsedlar. Det räckte för att Öberg skulle ta plats i kommunfullmäktige och att nazisterna skulle kraftsamla i Ludvika i tron att den kommunala tribunen var start på ett Machtübernahme eller något i den stilen.
De filmade kommunfullmäktiges möten och la ut på nätet. De kallade sina motståndare lögnare, äckel och förrädare.
Nära Anette Anderssons hem satt en dag ett klistermärke på en brevlåda: ”reserverad för folkförrädare” stod det på en lyktstolpe, märket pryddes av en hängsnara. Anette Andersson var ansvarig för kommunens arbete mot våldsbejakande extremism.
Det finns många fler exempel.
Ludvika blev en kommun impregnerad av rädsla. 2018 möttes jag av darrande händer, armar korslagda över bröstet, tystnad, ofullbordade meningar. Sju av de 17 socialdemokraterna i fullmäktige drog sig för att gå upp i talarstolen därför att de kände sådant obehag inför nazisten Öberg och hans kamrater.
Medan allt detta pågick skedde något större och omvälvande i samma kommun.
Ludvika är ett centrum för elektrifiering, först genom uppfinningen av trefassystemet 1890 som elektrifierade den lokala gruvindustrin, sedan genom bolaget Elektriska Magnet år 1900. Det köptes av Asea som 1988 gick samman med schweiziska Brown Boveri och blev ABB. 2020 köpte japanska Hitachi Energy ABB:s fabrik i Ludvika som tillverkar transformatorer och system för att överföra elektricitet över stora avstånd – mellan länder och över kontinenter.
Om Leif Pettersson är en ganska tung och sävlig man, han växte upp i arbetarstadsdelen Ludvika gård, är Hitachis Sverigechef Tobias Hansson, lättare, kortare och snabbare, en glad terrier uppväxt i Robertsfors halvvägs till Nordpolen.
Den här dagen står han i entrén till Hitachis kontor och tar emot nyanställda. Två gånger i månaden har företaget välkomstdag för ny personal, det kommer 100-150 varje månad till Ludvika, de kommer från hela världen, mest från Sverige, förstås, därefter Indien.
Förr hade Hansson varit bruksdisponent, en imposant herre som stod långt ifrån sina underställda, nu representerar han den nya tidens direktörer, uppknäppt skjorta med vit t-tröja under, pratsam, hjärtlig.
Kommunalrådet Pettersson kallar Tobias Hansson för Tobbe. Tobbe liksom suger på och njuter av de utmaningar som tornar upp sig inför ett företag och en kommun dit hela världen söker sig. Hur snabbt ska man hinna bygga bostäder? Bygga ut fabriken? Förbättra järnvägen ner till Västerås?
Herre gud så många utmaningar!
– Förra året rekryterade vi 2000 nya medarbetare. Vi fick 120 000 ansökningar från hela världen, säger Hansson där han rör sig i vimlet av nya ingenjörer, arbetare och kontorister som strax ska få en introduktion i hörsalen och sedan träffa representanter för kommunen och det statliga servicekontoret och andra som hjälper dem tillrätta.
En av dem är Yasir ullah Khan, 28. Han sitter i en soffgrupp tillsammans med några landsmän i väntan på att mötet ska börja. Yasir kommer från Bhopal i Indien. Bhopal har 2,2 miljoner invånare, Ludvika 27 000. Indien har 1,4 miljarder invånare, Sverige tio miljoner.
Yasir är ingenjör. I Bhopal arbetade han för ett amerikanskt bolag och satt ofta i videokonferenser till tio på kvällen för att vara i takt med den amerikanska tidszonen. Han la sig vid midnatt, gick upp sex på morgonen.
– Jag har aldrig bott på en tyst, avlägsen plats förut. Jag hoppas på ett strukturerat sätt att leva. Jag har hört att man arbetar 8 till 16 här. Sedan kan man ägna sig åt aktiviteter som badminton. Man går till sängs klockan 21, har jag hört.
Mja, snarare klockan 22 tror jag.
– Aha.
Nu är det dags att gå in i hörsalen. Strax står Tobias Hansson på scenen.
– Vi är 80 nationaliteter i bolaget och stolta över det! Vi är ett lag, en familj! För den som vill finns det många möjligheter att röra sig framåt i bolaget.
Han tar sig själv som exempel, han är en långvägare, 25 år först hos ABB, nu Hitachi, började som trainee och har vandrat steg för steg mot toppen.
Entusiasmen och folkligheten fortsätter när han visar Aftonbladet runt i fabriken. Hitachi är ett slags bruk – men ett modernt – eller som ett kombinat i gamla kommuniststaterna där bolaget tog hand om allt, produktion, utbildning, bostäder, fritidsaktiviteter – men i så fall ett kapitalistiskt och demokratiskt sinnat kombinat.
Han berättar om historien och uppfinningarna. Här var världens första elöverföring. Här utvecklades världens första 400-kilovoltssystem (jag ber inte om de tekniska detaljerna).
– Vi byggde världens bästa system – och jorden kopierade Sverige och Ludvika. Vi är unika. En kines trodde att Ludvika är Sveriges huvudstad.
Nyss fick företaget Sveriges största exportorder genom tiderna, värd 147 miljarder kronor, det är Tyskland som ska bygga system för att överföra elektricitet från vindkraftsparkerna i norr till de energislukande industrierna i söder.
Det är sådant man gör i Ludvika. Transformatorer. Gigantiska system för elöverföring som motsvarar ett kärnkraftverk, två, tre – upp till tolv eller ännu mer. Här finns testhallar med 40 meter i tak där transformatorer som väger hundratals ton kontrolleras innan de skickas till Kina, Tyskland, Indien, Brasilien – känsliga mikrofoner lyssnar efter spår av urladdning, transformatorn måste hålla tätt, strömmen ledas utan störningar, ett litet fel kan orsaka skador för miljoner.
Högt upp under taket svävar en man i en stol som ser ut att vara hämtad från en slänggunga. Stolen är fäst i en travers och han svävar över området och ser till att kablar och mikrofoner sitter rätt inför ännu en provkörning.
Det finns sju testhallar i Ludvika.
Det är fler än i hela USA.
Varför sker detta här, och just nu?
Därför att hela världen befinner sig i en ny industriell revolution, elektrifieringen.
– Omställningen pågår med full kraft. Jag ser den varje dag på orderingången, säger Hansson. Alla ställer om för att bygga resiliens (förmåga att klara störningar). Vi rör oss snabbt, Europa är elektrifierat till 21 procent, Sverige över 30, och Kina ännu lite mer. Kina rör sig snabbast.
Det är en omställning som pågår oavsett hatet mot vindkraft, solceller eller kärnkraft.
Trump kan gasta hur mycket han vill om att borra, borra baby! efter olja eller återuppliva kolgruvorna i West Virginia. Putin kan fortsätta att förlita sig på inkomsterna från oljan för att finansiera sina imperialistiska krig. Reaktionärer över hela världen kan hänge sig åt bensinromantik.
Förändringen fortsätter trots deras hojt.
– Kalla det grön omställning eller vad som helst, säger Hansson. Se på dagens gaspriser så förstår du hur otroligt lönsamt det är att gå över till el.
Hitachi i Ludvika är framtiden och samtidigt gårdagen: bruket, den stora arbetsplatsen som totalt dominerar bygden.
Ibland har vi tre generationer som arbetar här samtidigt, säger Hansson. Några minuter senare träffar vi Filip Karlsson, 24. Hans pappa är i Kina och arbetar med en transformator.
– Han räknade ut att han varit sammanlagt sex år i Kina, säger Filip.
Sonen arbetar i verkstaden där personalen lägger plåtar – 0,2 millimeter tunna, på varandra, plåt efter plåt, tusentals tunna plåtar, kanterna rakbladsvassa, de utgör stommen i en transformator.
Det måste göras för hand. Man har försökt med robotar men maskinerna har ingen känsla, de saknar fingertoppar och de erfarna arbetarnas ögon när de lägger plåtarna en efter en i en byggsats så känslig att ett blyertsstreck kan orsaka ett överslag och förstöra transformatorn.
Det är ett skäl till att den gamla bruksorten Ludvika 143 år efter den första elektrifieringen är världens centrum (enligt Tobias Hansson). Hantverket lärs vidare från generation till generation, ungefär som andra platser kan vara centrum för läderproduktion eller bilar.
Tillverkningen är toppmodern och samtidigt gammaldags. I nästa verkstad står Cassandra Eriksson, 34, och Anastasia Thungren, 38, och lindar koppartrådar inneslutna i papper runt en spole. Det tar sex till tio år att bli en fullärd lindare, ett arbete som måste göras för hand.
Cassandra har arbetat här i fem år, Anastasia i fem månader: de är den nya generationen arbetare som skickar ut maskiner som förändrar världen.
Och allt detta tog fart ungefär samtidigt som nazisterna marscherade genom Ludvika iförda vita skjortor och svarta byxor, med banderollen VI ÄR FOLKET.
De fick 215 röster i valet 2018 och imploderade. En norsk nazist som arbetade på Lidl utvisades diskret av Säpo. Andra har flyttat. Pär Öberg, nazisten som kuppades in i fullmäktige, gör inte särskilt mycket väsen av sig. Kommunalrådet Pettersson såg honom på Coop för ett tag sedan.
Och under alla krusningar på ytan rör sig de stora strömmarna där de verkliga samhällsförändringarna sker.