Bara Stålmannen eller Järnladyn kan rädda L
De har bråkat i 100 år – kan inte sluta
Redan efter förra valet konstaterade Liberalerna att läget var akut.
Nu är det ännu värre.
Det handlar om att vinna eller försvinna.
Om en månad, dagen efter midsommarhelgen, utser Liberalerna sin fjärde partiledare på sex år. Senare samma dag ska denna ännu okända person debutera som talare under politikerveckan i Almedalen.
Uppgiften är solklar. Nykomlingen ska se till att Liberalerna förblir ett riksdagsparti även efter valet nästa år. Det är en stor, komplicerad och besvärlig arbetsbeskrivning som kräver något utöver det vanliga. Ingen av de kandidater som hittills figurerat i spekulationerna ser ut att hålla måttet. Men vem vet, underverk har hänt förr.
Grundläggande för räddningsoperationen är frågan som delat Liberalerna åtminstone sedan hösten 2018 – inställningen till Sverigedemokraterna. Det beslut som gäller för närvarande har tagits på partiråd och flera landsmöten (som partiets kongresser kallas). Det lyder: Liberalerna kommer inte att medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår.
Men partiet står inte enigt bakom beslutet. Att samla partiet i denna såriga härva av åsikter är den nya partiledarens ödesfråga. Och verkligen inte lätt att lösa. Det ska gudarna veta.
För att uttrycka sig tydligt står Liberalerna inför följande val. Antingen blir det en vänsterröst i ett högerblock. Eller en högerröst i ett vänsterblock. Partiet har sedan valet 2018 intagit båda positionerna och är inte nöjt med någon av dem.
Sverige har sedan 2006 en högermajoritet i riksdagen. Om den skulle bestå även efter nästa års val och Liberalerna trots sina usla opinionssiffror tar sig in i riksdagen kommer de av allt att döma stå utanför regeringen. Och inte heller rösta för en ny Kristerssonledd regering. I alla fall om beslutet att inte ”medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår” ligger fast.
Vi tittar in i framtiden. Det är 2026 och på nytt en majoritet i riksdagen för partierna på den högra planhalvan. Ulf Kristersson (M) har då att hantera Liberalernas krav på att SD inte ska ingå i regeringen. Och Jimmie Åkesson (SD) som kräver att SD får ett rejält antal ministerposter. Annars blir SD ett oppositionsparti och det vet man ju att han förmår att utnyttja maximalt.
I det läget kommer Ulf Kristersson självklart välja Sverigedemokraterna framför Liberalerna. Bye, bye L, som i bästa fall får en femtedel så många mandat som SD.
Det är inte heller problemfritt för Liberalerna att välja den andra vägen, att välkomna SD som regeringsparti. Det kommer bland annat riva upp känslorna i Liberalernas starkaste fäste, Stockholm. I kristallkulan syns massflykt.
Kort sagt, Liberalerna står i ett hörn och har svårt att komma ur det. Men det är den uppgift som den nye partiledaren måste ta sig an, hur besvärligt det än är. Kravet på politisk fingerfärdighet är avsevärt.
Liberalerna under ledning av den då pinfärske partiledaren Johan Pehrson lyckades klamra sig kvar i riksdagen i förra valet tack vare taktikröster från väljare som egentligen var moderater. De ville på det sättet öka Ulf Kristerssons chanser att bilda regering. Dessa taktikröster faller med stor sannolikhet bort om Liberalerna inte accepterar SD som ett regeringsparti. De kommer troligen tillfalla Ebba Bushs kristdemokrater i stället.
Liberalerna är vana vid att vara osams. För drygt hundra år sedan slogs olika fraktioner, och till och med liberala partier, mot varandra. 1934 gick de ihop.
Men att de olika åsikterna inom partiet, och beredvilligheten att torgföra dem, fortfarande är ett problem framgår av den senaste valanalysen.
Redan då beskrevs läget som akut. ”Partiet är näst intill utraderat i stora delar av landet. Man har förlorat traditionella väljarbaser.” Det som kallas ”en intern kultur”, är att ägna sig åt tidsödande offentliga bråk.
”Att förändra denna (interna kultur) är helt nödvändigt”, slogs fast i valanalysen. Men det har inte hänt.
För Liberalerna handlar det om att vinna eller försvinna. Det har sagts länge. Men nu klämtar ödets klocka på allvar. Vem är Stålmannen eller Järnladyn som klarar att få tyst på den?
TRE SPANINGAR
Någon borde säga nej till vissa av statsminister Ulf Kristerssons idéer. Iklädd kostym sitter han på en bild på Instagram i sommarresidenset Harpsunds bastu. Dit vill han att KAJ kommer för ett bad i sommar. Det ser inte klokt ut och framstår som en inbjudan man klart ska tacka nej till.
Hittills har bara hälften av riksdagens partiledare anmält sig som talare under årets Almedalsvecka. Amanda Lind (MP), Jimmie Åkesson (SD), Nooshi Dadgostar (V) och den hittills namnlöse L-ledare som väljs samma morgon som hen ska tala klockan 12. Det kan man kalla en chockstart.
Att bli 100 år är få förunnat. Men det blev både skådespelaren Meta Velander och den förra skådespelaren Marianne Bernadotte som dessutom var aktiva tills de fyllt nittio eller mer. Den förra spelade teater till 95, den andra var Sommarvärd i Sveriges radio vid 90. Men nu är de borta.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.