Polishelikoptern hovrade så länge att katten tröttnade
Blodet har spolats bort från gångtunneln.
Det är dagen efter den senaste skjutningen i Fruängen och Meral säger att hon hörde polishelikoptern som hovrade.
– Den har jag hört förut. Men den här gången hängde den kvar så länge att min katt tröttnade på att vara ute och kom in. Då förstod jag att det var allvar.
Två tonårspojkar sköts och skadades allvarligt i ett av de där mordförsöken som påminner om så många andra brott av det här slaget:
Misstänkt skytt, bara tonåring, har gripits, han försvann i en taxi som någon annan hade beställt, i mobilen fanns uppgifter som tyder på att han tog på sig uppdraget i en chatt.
En helt vanlig skjutning en helt vanlig söndagskväll i en helt vanlig förort till Stockholm.
Meral har ägt grillkiosken på torget i 27 år och har varit med under hela den resa som Fruängen och resten av Sverige är ute på, från de skandinaviska traditionellt låga nivåerna av grova brott till att toppa statistiken i EU rörande dödligt skjutvapenvåld bland unga män.
En dag var en av hennes unga stammisar försvunnen. En förklaring skulle komma. Han hade skjutits ihjäl på Mälarhöjdens Idrottsplats några kilometer bort.
Barn blev vittnen till avrättningen, barn blir ofta vittnen, så även i Fruängen i går kväll.
Men nu har den rödbruna pölen tvättats och gruset yr omkring i blåsten i vårvintern och föräldrar med barnvagnar och pensionärer med rullatorer går förbi och på torget står ett par poliser och några personer från kommuner iklädda jackor som det står KRISSTÖD på.
Radio och tv försöker intervjua förbipasserande – ”Såg ni någonting?” – och livsmedelsaffären lockar med pumptvål för 10 kronor.
Inne på Grillhörnan suckar Meral och häller upp kaffe åt en av stammisarna.
– Det var lugnt här i Fruängen tills för några år sedan. Då började ungdomsgäng komma hit från andra delar av stan.
Hon är född i Sverige, men flyttade fem år gammal till Turkiet, som hennes pappa kommer ifrån. 1992 kom hon tillbaka igen.
– Jag har jobbat i gatukök hela tiden. Ett av de första var på Fleminggatan.
När ett i Fruängen var till salu slog hon till. Bra läge, precis vid både tunnelbana och busstation och ett stenkast från systembolaget och en och annan krog.
Här inne hade tiden kunnat stå still, om det inte vore för ett halvhjärtat försök att skylta med moderna högrevsburgare. I övrigt är det den vanliga menyn: 150-grammare med pommes och tunnbrödrullar.
– Jag tycker om mitt jobb. Mötet med människor. Och jag har lärt känna många. 80 procent av mina kunder är stammisar.
Några äldre förmågor sitter vid ett bord inne i gatuköket. En av dem berättar att han flyttade hit för många år sedan, innan centrum fanns, då platsen där den lokala krogen ligger ännu var ett kärr.
Ja, grova brott har alltid begåtts i Sverige, människor dödades, så sent som på 90-talet skedde fler mord per 100 000 invånare än i vår tid, men någonting har hänt.
Barntorpeder, mord som annonseras i sociala medier, 16-åringar som döms till långa fängelsestraff i stället för till ungdomsvård.
Kanske finns det ett samband mellan de två mordförsöken i Fruängen och skottlossning i Norsborg tidigare i går kväll, kanske inte.
Det finns mycket vi inte vet, men det finns också mycket vi vet. Som att det dödliga skjutvapenvåldet de senaste åren har minskat något och sprängningarna ökat.
Våldet ligger hela tiden under ytan och nya konflikter kan bryta ut och det finns ingenting som tyder på att rikspolischef Lundh och justitieminister Strömmer har fel då de säger att det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen.
Meral är 52 år, hon har man och två barn och hon säger att hon längtar tillbaka till det gamla Sverige, ett land som var annorlunda, långt ifrån perfekt, men bättre.
– Men jag tror att det blir svårt. Det har blivit sämre överallt i världen.
