De daltar med terroristen Rickard Andersson
Det har nu gått ett år sen terrordådet på Risbergska skolan i Örebro, av somlig höger och SVT:s ”Sverige live” fortfarande benämnt ”skolskjutningen”. SVT:s Rapport och SvD har hittat på nyordet ”masskjutning”.
Tre dagar dessförinnan höll statsminister Kristersson tal om landets största problem: ”Om det kommer in ständigt nya människor som begår nya brott, då har vi inte en chans att klara det här”.
Som om brottsligheten i Sverige kunde förklaras med etnicitet. Detta trots att överrepresentationen i brottsstatistiken är betydligt högre bland hans allierade sverigedemokratiska politiker än bland den sortens invandrare som statsministern syftade på.
Jag betvivlar dessvärre inte ett ögonblick att statsministerns uppfattning delas av en majoritet av svenska folket, åtminstone bland männen.
Och det, just det, är Sveriges största problem. Inte brottsstatistiken.
Men den av högerpartierna konstruerade nidbilden av det etniska hotet mot vår nation är den klangbotten som hörs i bakgrunden till terrordådet i Örebro än i dag.
Ty kort efter det politiskt motiverade massmordet i Örebro gjorde statsministern ett nytt utspel. Han uppmanade allmänheten att ”inte politisera och inte spekulera” om gärningsmannens motiv. Och han talade om skolskjutningar som ett nytt elände som nu drabbat Sverige.
Alltså spekulerade han om motivet som en opolitisk ”skolskjutning”. Men han var inte ens först med sådant önsketänkande. Polisen i Örebro hade redan proklamerat att det inte fanns några politiska motiv bakom massmordet.
Vid den tidpunkten hade polisen i Örebro inte en susning om motivet. Det är en humörfråga om man vill beteckna deras utspel som lögn eller som spekulation. De ville dock underförstått meddela allmänheten att mördaren var vit, och massmordet således opolitiskt, möjligen inte ens massmord.
Men ett knappt år senare var polisen i Örebro klar med sin utredning på 14 000 sidor. Där slog man fast att massmördaren bara kunde bindas till ett motiv. Han var en olycklig livets förlorare som ville begå självmord. Samt att ”det inte fanns några ideologiska, rasistiska eller politiska motiv. Det baseras bland annat på den variation som fanns i ålder, etnicitet och kön bland offren. Både anställda på skolan och elever dog. Alla var slumpmässigt utvalda och Rickard Andersson sköt mot de han fick syn på” (referat i SvD 4 februari).
Efter grundlig utredning kom polisen alltså fram till att deras ursprungliga lögn förvandlats till politiskt önskvärd och av statsministern beställd sanning.
Valet av brottsplats förklarade utredningen med att Rickard Andersson ju varit elev på Risbergska skolan, varför således även det tydde på att självmord varit hans enda motiv.
Ett ovanligt komplicerat sätt att begå självmord visserligen. Terroristen började nämligen förbereda sig mer än ett halvår i förväg. Trots knaper ekonomi gnetade han ihop till 24 askar ammunition, han släpade med sig 268 skott, till en kostnad av 24 000 kronor. Han införskaffade ett gitarrfodral för att dölja sin beväpning under transporten till brottsplatsen. Han utplånade alla elektroniska spår efter sig i dator och telefon. Han valde den plats i Örebro som garanterat erbjöd störst koncentration av invandrare där även en usel skytt som han själv under kort tid borde kunna döda åtminstone ett femtiotal.
Planen lyckades sånär som på antalet döda. Av 16 skjutna var alla utom två mörkhåriga svenskar invandrare. Att han inte träffade fler beror på att han aldrig ägnat sig åt jakt. Han hade bara skaffat vapenlicenser med enda möjliga metod för en svensk terrorist, genom att ta jägarexamen. Men hans avsikt var inte att skjuta djur.
När Örebropolisen slår fast att offren visserligen var invandrare, men av olika sorter och olika ålder, så kan de inte ens själva tro att det skulle bevisa att gärningsmannen alls inte hade för avsikt att mörda invandrare. Terroristen hade ju planerat att skjuta betydligt fler, varför annars släpa med sig kring tjugo kilo ammunition i det där gitarrfodralet?
Författaren och socialarbetaren Nicolas Lunabba skriver i sin nyutgivna bok ”Inte min statsminister” (Ordfront): ”Att tvärsäkert hävda att en massaker begången av en vit man på bruna människor i Tidösverige inte är en politisk handling är i sig en politisk handling.”
Enklare kan daltandet med terroristen Rickard Andersson inte beskrivas.
I sin sympatiserande recension i Expressen (4 februari) skriver författaren Agri Ismael träffsäkert om hur vi (svartskallar) ”desperat googlar för att få veta om gärningsmannen är en av oss eller en av er. Hur vi hoppas att det är ett sådant terrorbrott som leder polisen till att hävda att ingenting tyder på att det är ett terrorbrott”.
Också vi i den vita majoriteten googlar av samma skäl. Men dessvärre hoppas då alltför många av oss att det är ett sådant terrorbrott som omedelbart kan beskrivas som terrorbrott.
Det är en omöjlig tanke att polisen skulle avfärda en person Muhammed som medförde 268 skott till ett massmord som blott och bart en stackars olycklig självmördare. Och varken statsministern, SVT eller SvD skulle benämna ett sådant terroristdåd ”skolskjutning” eller ”masskjutning”.
