Den som inte känner empati förtjänar inte himlen
Med jämna mellanrum toppar Gaza nyhetssändningarna och sajterna.
En ökad upprördhet sätter viss press på Israel som i sin tur gör ett halvhjärtat försök att visa hjärta. Sist det blev upprört släppte de in lite mat över gränsen, nu ska det släppas ner lite mat från luften.
Om en månad eller två är det dags igen. Tunn, tunn hud på vassa skelett. Ögon som gett upp. Och som ett brev på posten: politiker som “sätter press” genom tomma ord och noll handling.
Här och där kommer redaktörer skriva ut Israels ansvar i rubriker innan man återgår till “Gaza svälter”, som vore det ett av naturen orsakat tillstånd. En del kommer att svara: “Hamas hade kunnat avsluta det här nu. Sätt press på Hamas.” Deras existens och den ondska med vilken de agerar tar inte ifrån det som så ofta framhålls som Mellanösterns enda demokratis ansvar för vad den har gjort under kriget. Det är faktiskt så enkelt.
Döda spädbarn och fyraåringar som ser ut som spädbarn är för de flesta outhärdligt att se. Till och med när dessa barn råkar vara palestinier, muslimer, bruna. Jag ber om ursäkt för min ton, men jag ångrar den inte.
Den som inte kan känna empati för vettskrämda, ledsna, traumatiserade vuxna som utsätts för brutala krigsbrott och väntar tills hotet om ihjälsvultna barn blir verklighet innan de lyfter ett finger förtjänar inte himlen.
Om den nu finns.
Invävt i bilderna av massvält väcks just frågan; om himlen och förlåtelsen. Svält är mer än hunger. Svält är avhumanisering. Svälten är att ta ifrån en människa det som gör henne mänsklig, att degradera henne till ett djur med ett enda mål: mat för dagen.
Den instrumentellt skapade svälten är fysiskt mycket effektiv tack vare människans skelett, men det är i det psykiska som avhumaniseringen sker. Den avhumanisering som rättfärdigar alla krig, alla krigsbrott, alla folkmord.
En människa i svält orkar så småningom inte le, inte stå ut med barn i trotsåldern och dementa släktingar. En människa som dricker saltvatten för att överleva kan inte arbeta, inte sy, måla, sjunga, springa, dansa eller protestera. Den som är drabbad av permanent hunger kan inte kyssas, kärleken dör!
Den som svälter och aldrig har alternativet att inte svälta kan inte be, inte ägna sig åt Gud. Den människan glömmer att himlen finns. Hur ska den som svälter förlåta grannen som gav mat till sina barn, när de egna svalt? Hur ska den som kollapsar på vägen till hjälpsändningarna förlåta de som inte sträcker ut en hand? Ändå och mot alla odds sträcks händer ut, barn blir till, födelsedagar firas och soppor med väl valt ogräs kokas. För det har Gazaborna min eviga beundran.
Bomber och bulldozrar kan jämna hela städer med marken, det syns i drönarbilder att Gaza försvinner. Men förutsättningarna för mänskligt liv handlar inte bara om sjukhus, skolor, olivlundar och hav med rikt marint liv. Det handlar om vår förmåga att se, tolerera och älska.
Gaza har blivit en kyrkogård där palestinska liv och drömmar slocknar för alltid. På samma plats reser sig en pampig gravsten till minne av omvärldens löfte om aldrig igen. Dit har omvärldens samvete gått för att dö. Må det aldrig någonsin vila i frid.