De unga ställer frågor – ingen svarar
GÖTEBORG. På Bokmässan står en kvinna och berättar hur bra Israel sköter sig i Gaza.
Ingenting av det som folkmordsexperter, FN, demokratiska regeringar runtom i världen, den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, läkare på plats, palestinska journalister på plats och hjälparbetare säger, stämmer. Israel för in mat, det finns hunger i Gaza, visst - men ingen svält.
Kvinnan heter Christina Toledano Åsbrink. Hon representerar Vänskapsförbundet Sverige-Israel. Hon står vid en stor israelisk flagga framför en ganska liten publik, mest äldre personer. Bakom dem står en annan publik, mest unga. De håller upp bilder på svältande barn och palestinska flaggor.
En flicka i gymnasieåldern säger:
– Varför ljuger du?
Det är en famlande protest, den maktlösas villrådighet inför makten.
Toledano Åsbrink låter sig inte rubbas. Varför skulle hon det? Hon har starkt stöd av sin del av publiken, hon är uppfylld av sin sanning. Som det heter i dag.
Påstå något och håll fast vid det. Ge dig aldrig.
I Dagens Nyheters monter pågår ett panelsamtal på temat ”Är USA på väg mot avgrunden”.
Malin Ekman, tidigare korrespondent för Svenska Dagbladet, driver som vanligt tesen att medierna är partiska mot Trump. Utan att hämta andan rabblar hon händelser där personer som är emot Trump gjort sig skyldiga till våldsbrott. Hon påstår att personer inom “akademin” har uttryckt glädje över mordet på högeraktivisten Charlie Kirk.
Som om en mordisk vänstervåg vore det utmärkande för vad som sker i USA.
Inte ett ord om Trumps försök till statskupp där han eldade på folkmassan att marschera till Kapitolium och slåss utav helvete för att stoppa maktskiftet när han förlorade valet 2020. Inte ett ord om hans hat och hets mot politiska motståndare och medier. Till exempel.
Jag vandrar i folkhavet, lyssnar på författare som försöker sälja böcker som de ägnat år åt att skriva.
De håller fram sina hjärtan inför publiken.
Kontraktet mellan författare och läsare har alltid varit tydligt. Någon skriver sina minnen, Björn Borg till exempel. Kontraktet är tydligt: Detta har hänt, detta är en sanning i objektiv mening, alltså möjlig att pröva.
Andra kontrakt mellan publik och författare är skrivna på annat sätt men lika lätta att förstå: Denna berättelse är påhittad, en fantasi. Ren underhållning kanske, eller syftande till något djupare, större. Ändå en fantasi. Lydia Sandgren till exempel.
Om kontrakten blir otydliga, rentav lögnaktiga, förlorar vi förmågan att orientera oss.
Alexander Ernstberger tycks vara en liten sensation på mässan. Han är ännu en av nutidens gestalter som inte backar, inte medger något fel. Jag missar honom. I tidningarna läser jag att köerna var långa när han signerade böcker.
Ernstberger är alltså den före detta vd:n för fondförvaltaren Allra. Han dömdes i hovrätten till sex års fängelse för mutbrott och trolöshet mot huvudman. Ernstberger och hans medbrottslingar hade blåst 130 000 pensionssparare på hundratals miljoner kronor, enligt Svea hovrätt.
Nu är han på fri fot men med fortsatt näringsförbud.
Ernstbergers och hans medbrottslingars skulder uppgår till 300 miljoner kronor.
Han har hela tiden nekat till brott.
I Svenska Dagbladets rapport från Bokmässan blir det intressanta att “entreprenören” Ernstberger hade längre signeringskö än Jan Guillou. Inte ett ord om att han är dömd för grov brottslighet.
Den frisläppte brottslingen är kung om han får signera fler böcker än den seriöse författaren.
Framför montern som tillhör Vänskapsförbundet Sverige-Israel håller en ung man upp ett foto på ett svältande barn. Han heter Adrian Hoseini, är 19 år och har nyss tagit studenten.
Barnet på fotot skriker, magen är uppsvälld.
– Det finns ingen svält i Gaza.
Säger Christina Toledano Åsbrink som inte låter sig rubbas av ungdomarna och deras bilder.
Jag lämnar mässan för att dricka dry martini på hotell Park Avenue. Det enda jag fått med mig från dagen är en fråga.
Hur länge kan ett samhälle där människor lever i olika verkligheter och formulerar sina egna ”sanningar” hålla ihop?