Vi skriver under utan att läsa och blir slavar åt Musk och Zuckerberg
I San Francisco åkte jag för första gången robottaxi.
Det var underbart, särskilt i en stad där jag flera gånger tänkt att chaufförerna har tillverkat sina körkort hemma i köket på ritpapper med potatistryck. För tio år sedan åkte fotografen Stefan Mattsson och jag med en som körde så otroligt uselt att vi började skratta rakt ut, det var som att befinna sig i en komedi med Will Ferrell eller Charlie Chaplin.
Robottaxin däremot körde lugnt och värdigt och om man ville kunde man sätta på valfri musik på Spotify.
Det var spännande att sitta i baksätet och se ratten vridas till höger och vänster som om jag var på färd med Den osynlige mannen.
Körningen gick till Fisherman’s Wharf men taxin siktade mot framtiden. Snart betjänas vi alla av robotar i olika former – i trafiken, hemma, på jobbet.
Känslan av att vara med om något omvälvande, ett språng i mänsklighetens utveckling, grumlades bara av de hemlösa knarkarna på trottoaren. Om de var på väg någonstans så var det fortsatt nedåt. I stället för Will Ferrell och Charlie Chaplin tänkte jag på den dystra framtidsskildringen ”Blade Runner” med Harrison Ford.
Känslan förstärktes nästa dag när jag skulle ladda hem transportföretaget Lyfts app. Då satt jag i lobbyn på hotellet och drack kaffe. En massa kineser trängdes hos receptionisten.
Som vanligt när man laddar hem en app ska man läsa och godkänna villkoren.
Denna gång bestämde jag mig för att göra det.
Jag läste. Kineserna surrade. Efter en stund gav jag upp. Det tog aldrig slut. Jag kopierade hela avtalet och la det i Google Docs för att kontrollera längden.
123 776 tecken inklusive blanksteg.
Det är ungefär en tredjedels rejäl roman.
Jag bestämde mig för att kolla längden på Facebooks användarvillkor som jag också har skrivit under.
460 763 tecken inklusive blanksteg. Det är nästan lika långt som min roman ”Maos hibiskus”, och den är på 440 sidor.
Här måste jag inflika en reservation. Användarvillkoren är en labyrint av text och länkar. Jag satt en stund och försökte begripa vad jag kopierat och vad jag inte hade kopierat i det som döljer sig under länkar för vidare läsning som också tillhör villkoren.
Det var så krångligt att jag till sist noterade högst upp på sidan med de 460 763 tecken jag redan kopierat:
OCH JAG HAR ÄNDÅ INTE TRYCKT PÅ ALLA UNDERSAJTER SOM DET HÄNVISAS TILL, EXEMPELVIS ”ANDRA POLICYER” LÄNGST NER I ANVÄNDARVILLKOREN. DÄR FINNS 22 LÄNKAR SOM JAG EJ HAR MED HÄR.
Facebook har över tre miljarder användare. Det är i runda slängar 38 procent av mänskligheten.
Har någon av dessa tre miljarder människor läst användarvillkoren som hen har skrivit under? Det finns säkert en handfull jurister som läst dem, men i övrigt? Jag tvivlar.
Tänk på alla andra villkor vi har skriver under när vi kryper upp i famnen på Musk, Zuckerberg och de andra techmiljardärerna. Google! Bolt! Safari! Spotify! Tidal! X! Tinder! och hundratals andra.
Bli min slav!
Ja, säger du, jag och alla andra.
För bara några år sedan hade techbolagen en air av mjukhet, kärlek, optimism. Twitter var ett gäng sköna typer som bjöd de anställda på mat och där man tog ledigt när man kände för det. Nu ägs bolaget av Elon Musk som döpt om det och flyttat verksamheten till Texas efter hårda utrensningar bland personalen.
Musk talade per länk till 150 000 högerextremisters marsch genom London i lördags.
Facebooks grundare Zuckerberg satt nyss i Vita huset och slickade Donald Trumps fötter.
Och Google! Det bolaget hade som företagsparoll ”Don’t be evil” – var inte ond.
Tidigare låg de orden högst upp i företagets uppförandekod. Nu är de borta, nedtryckta som ett påtvingat alibi längst ner under ett berg av 42 685 andra tecken.
Praktiskt taget varenda människa på jorden skriver i blindo på kontrakt med miljardärerna i Silicon Valley och Texas – Trumps nya bästa vänner.
Vi sätter oss i robottaxin vars digitala röst ber oss koppla av och njuta av färden.
Vi har ingen aning om vart den bär.