Något är fel när barn tittar på Astrid Lindgren-filmer i häktet
Maja säger att hon önskar sig alla Astrid Lindgrens filmer till sin cell i häktet. Och sitt Playstation.
Min dotter är kanske inte så vuxen som man kan tro, funderar Majas pappa Görgen Hellman i boken ”Min dotter och mordet i Vetlanda” (Lind&Co).
Maja var 18 år när hon och hennes kompis Johanna åtalades för mord och brott mot griftefriden. Offret var en kompis, Tove.
Jag brukar sällan bry mig om mordfall när de uppmärksammas i stunden, mitt intresse väcks oftast när alla pusselbitar är på plats och dom fallit, men det här följde jag. Två tonårstjejer som mördar en tredje – det var oemotståndligt för fantasin och fördomarna.
Tankarna rörde mest föräldrarna, för vilket ansvar måste inte de ha för att deras döttrar blivit så här? Och så vidare.
Majas familj, visar det sig, är helt ”normal”. Görgen har arbetat som präst, hans fru har ett helt vanligt jobb, brorsan Isak är problemfri. Det är Maja, adopterad från Pretoria, som brottats med problem. Hon är, med pappans ord, blyg, färgad och har svårt att läsa av sociala situationer.
Föräldrarna har alltid varit djupt engagerade i sin dotter.
Hösten 2022 får de veta att Majas kompis Tove är förvunnen. De hör helikoptrarna som hovrar efter kroppen. Deras dotter grips och de upptäcker att hon ljugit för dem, av skam och rädsla för Johanna.
Görgens berättelse om det helvetiska året som följer är drabbande läsning. Särskilt chockas jag över hur det svenska häktet funkar. Sverige har fått kritik från bland annat Europarådet och skärpt sig, men jag trodde ändå inte att det var så här omänskligt och nyckfullt.
Och så medierna, så klart. Journalister som tigger om en intervju och avslutar med hjärtan. Som beklagar familjen att de lever i en ”trångsynt småstad”, när lokalsamhället på många sätt varit ömsint. Aftonbladet som lyckades publicera fel ansikte till Görgen Hellmans namn.
Men det är också medierna som biter sig fast vid att det är nåt skumt med alltihop. Tidslinjen stämmer inte, rättsläkarna säger emot sig själva och rättsliga rådet är oenigt. Leif GW grymtar att Maja måste vara oskyldig till mordet. Hovrätten ändrar sen domen till brott mot griftefriden.
Maja är den yngsta kvinnan i Sverige som har dömts till livstids fängelse för mord – och som dessutom var oskyldig till det brottet.
Tidöregeringen vill kasta 13-åringar i fängelse. Kritiken från remissinstanserna är massiv. Åklagare överväger att lämna sina jobb. Man har inte ens med sig väljarna, hälften är emot.
Advokater vittnar redan nu om att deras klienter gråter och gråter, de frågar om saker som bara barn kan fråga om.
Som Maja, när hon önskar sig Astrid Lindgrens alla filmer i väntan på dom.