Staffan Hildebrand drömmer om att göra en ny ”G”
”Jag har en farlig ådra men är botad”
För fyra år sedan avslöjades att Staffan Hildebrand utnyttjade barn på 1980-talet.
Han nekade och försvann.
Nu har Svenska Dagbladet hittat mannen, som berättar om sitt nya liv i Kambodja – och drömmen om att göra film igen.
Jag tackade alltid Lasse när vi hade haft sex, säger Staffan Hildebrand, 79.
– Och han sa alltid tack tillbaka.
Därför är ord som utnyttja och övergrepp missvisande: Lasse sa ju tack!
Lasse var vid tillfället 13 år och Hildebrand 30. Relationen, som Hildebrand kallar det, höll på i två år:
– Det var ingen på den tiden som sa att det var fel.
Staffan Hildebrands lust till barn avslöjades 2021 i boken ”G – som i gärningsman”. Sören ”Sulo” Karlsson skrev och Deanne Rauscher stod för researchen. Där kan man läsa om hur regissörens lägenhet på Bellmansgatan var ett slags ungdomsgård på 1980-talet, med droger, fylla och sexuella övergrepp. Att Hildebrand profilerat sig som en socialdemokratisk ”extrafarsa” som skulle vara de ungas vägvisare, gjorde inte rubrikerna mindre.
Staffan Hildebrand gav då en intervju för Expressen, där han säger att han ångrar allt, även om han inte tycker att han gjort nåt fel.
– Min sanning är lika sann som deras.
Sen sjappade han, till Kambodja. Under de fyra år som gått har ett fyrtiotal journalister försökt få en intervju, men det är Svenska Dagbladets reporter Magnus Arvidson som lyckas. Resultatet är en podd i tre delar, ”Staffan Hildebrands nya liv” (Blenda), som släpps i dag.
Arvidson möter Hildebrand på en bar i Siem Reaps hippare kvarter. Han verkar avslappnad och berättar om sin pojkvän (som är 35 år), och att han har en ny dokumentärfilm på gång, om en thailändsk general och en rebelledare, två fiender som möts på ålderns höst. Temat är försoning.
Det var här Staffan Hildebrands karriär började. Som oförvägen krigsreporter i Kambodja 1971 tog han sig till fronten och kammade hem sensationellt material om Röda khmererna, som flög över hela världen.
– Jag jobbade för att fly, på den tiden var homosexualitet en sjukdom.
Sen snöade Hildebrand in på svensk folkmusik, som han ville dokumentera. I den rörelsen träffade han på en blond trettonåring med fiol, Lasse. Staffan började själv spela, för att få vara nära pojken.
– Jag blev kär, erkänner han för Arvidson.
Lasse, som var hemmahörande i Dalarna, fick bo hos Hildebrand på lediga stunder. Regissören lockade med godis.
– Det fanns inget dilemma i detta, säger Hildebrand.
Lasse själv medverkar inte i dokumentären, men säger att han har varit traumatiserad i fyrtio år av Hildebrands makt över honom.
Andra grabbar lockade Hildebrand med David Bowie. Han gick nämligen vidare till att göra film om unga människors liv och berättelser, och påstod att Bowie skulle vara med i en scen. Han säger till Magnus Arvidson att han har en farlig ”ådra”. Han funderar över om den kom med uppväxten på Östermalm. Hans pappa var brandkapten och blå, medan de stiliga och snälla brandmännen var sossar.
Hildebrand är modig som ställer upp på det här, för han behöver verkligen inte. Arvidson har närmat sig honom på ett mjukt sätt och kommer en bra bit på väg, även om Hildebrand fortfarande inte riktigt fattar att han har skadat andra. Han förstår det på ett teoretiskt plan, men inte när det gäller konkreta personer.
Om Lasse säger Hildebrand att det var ”en utvecklande tid” för pojken.
– Han fick se världen från sin begränsade horisont, där han var född.
Det är så personer med den här läggningen brukar resonera: Jag trodde att jag gjorde nåt bra. Att det handlade om kärlek, som dessutom var jämlik: Han sa ju tack.
Eller också kan man göra som Hildebrand, skylla på att det var andra tider då, på 1980-talet var det här inget konstigt. Det var inte mitt fel, det var tidsandans.
Vad kan vi lära oss av fallet Hildebrand? frågar Arvidson. Jag vet inte, men hans exempel visar att pedofiler kan vara alla möjliga sorters människor. Hildebrand är en omvittnat charmig person, med en smittande äventyrslusta, på riktigt intresserad av subkulturer och de ungas liv och drömmar. Jag var på en middag härförleden med en man som också hängde på Bellmansgatan, och då serverades te och intressanta samtal, alla som var där blev tagna på allvar.
Den sympatiska personen skymtar man i Arvidsons dokumentär, vilket gör reportaget mer intressant än spekulativt, även om här finns material att göra rubriker av. Som att Hildebrand önskar göra en ny G, i kambodjansk miljö. Men med tjugoåringar. Och jo, det är den åldersgruppen Hildebrand känner dragning till nu, även om han är ”botad”.
Det var Staffan Hildebrands mamma som sa ifrån, att han måste sluta med sina filmer om fjortonåringar. Hon uppmanade sonen att skaffa en familj. Det har han gjort, Hildebrand har två fostersöner. Jag berättar inte mer, men det är inte riktigt som man tror.
Kan man förlåta nån som förgripit sig på skyddslösa barn?
– Jesus förlåter, säger Hildebrand.
Som om det här var en affär mellan Hildebrand och Gud. Frågan är väl om Lasse kan förlåta Staffan, och även om hur alla vi andra ska ställa oss till den här sortens sexualitet och i värsta fall brott?
I helgen swishade Jimmie Åkesson pengar till Sara Nilsson på Dumpen. Likt andra högerpopulister har SD lyckats göra pedofili till en höger-vänsterfråga, trots att det är ett brott som alla äcklas av.
Rättssäkerhet, att sona sitt brott och få en ny chans – det där gills inte längre.
”Chat control”, som ger EU rätt att avlyssna alla medborgare, drivs igenom i namn av att vi ska fånga pedofiler. Ingen protesterar, för alla är rädda om sina barn.
Nästa vecka släpper Uppdrag granskning Diamant Salihus reportage om alla pedofiler som surfar efter barn på nätterna – de bor här, i våra kvarter! Lika säkert som amen i kyrkan, kommer Liberalerna lägga fram ett nytt lagförslag så snart programmet sänts.
Jag skulle inte säga att dokumentären om Staffan Hildebrands nya liv nyanserar problemet, men lyssna på den och fundera över om epitet som monster och så vidare verkligen hjälper oss att förstå.