Camilla skar upp armen – då kom flyttbilen: ”Räddande änglar”
Uppdaterad 2025-02-09 | Publicerad 2025-02-08
GÖTEBORG. Camilla Svenlert slängde soporna och ställde undan en kruka i förrådet.
På väg in i huset trampade hon snett – och körde handen genom rutan i dörren.
– Då tänkte jag bara på min son, jag måste överleva, säger hon.
Måndagen den 4 november kunde ha slutat helt annorlunda för Camilla Svenlert, 58.
Klockan var strax efter sju på morgonen, hon var ledig och satt på sig myskläder och ett par sandaler.
– Jag snubblade på något konstigt vis i trappen och tappade balansen och körde min hand rakt igenom glasdörren. Jag skrek ”helvete”. När jag drog ut handen så tittade jag först på fingrarna, att de satt där de ska. Sedan upptäckte jag det stora såret som var ungefär fem gånger fem centimeter på handleden, det var helt öppet.
Första tanken: Möbelplast
Det blödde ymnigt, men Camilla höll huvudet kallt och tryckte hårt på såret med sin vänsterhand. Istället för att väcka sin sovande make rusade hon ut på gatan för att be om hjälp.
Samtidigt var Niklas Backlund, 30, Leo Reinhamre, 37, och Kristian Cifrek, 42, på väg till Camillas port. De kom från en flyttfirma som skulle tömma en grannes lägenhet.
Niklas stod med bilen mitt i gatan när han fick syn på Camilla i sidospegeln.
Hon hade armen ovanför huvudet och skrek att hon skurit sig. En ung förbipasserande tjej ringde 112 för att larma ambulans. Niklas sprang ut ur bilen och mot Camilla.
– Du var ju väldigt orolig för du trodde att du skulle dö – det blödde från ett hemskt ställe. Du visade såret och jag kommer ihåg att du sa att jag behövde stoppa blödningen på något sätt. Min första tanke var möbelplast som vi brukar vira runt kartonger och jag sprang till bilen och hämtade det, säger Niklas till Camilla nu när de sitter vid köksbordet hemma hos henne.
Lång väntan på ambulans
Niklas virade plasten hårt runt Camillas handled, som ett slags tryckförband.
– Väldigt snabbtänkt, det var väldigt smart att tänka på det, säger Camilla.
– Det kändes inte på riktigt förrän ditt blod började droppa ner på mina händer och armar – och det var varmt. Då kände jag: ”Oh, shit, det här är på riktigt”. Då blev det lite nervigt, säger Niklas.
I samma veva kom Kristian och Leo.
– Kristian trodde först att jag hade kört över någon, säger Niklas som ju hade blodiga händer.
– Ja, först trodde jag det. Vi förstod inte vad som hade hänt, säger Kristian.
– Jag fattade inte vad som hände förrän jag såg att Camila blivit inplastad. Då var det mer att bocka av ”listan” så att man inte fick panik själv: ”Vad ska man göra?”, ”Det är säkerställt” och ”Blödandet är stoppat”, säger Leo.
De säger att väntan på ambulansen kändes lång.
– Vi försökte lugna dig. Du var orolig över att det tog lång tid. Vi pratade om att du inte var kritvit i ansiktet i alla fall, så vi antog att du inte hade förlorat för mycket blod. Jag tror att vi frågade dig om du kände att du skulle svimma, men du var ganska energisk, säger Niklas.
”Känns som betong”
När ambulansen kom fram var det en stor lättnad.
– Och det jag vet är att det första jag sa till dem är att jag inte ville dö. De sa: Du ska inte det, säger Camilla.
Färden gick först till Sahlgrenska där hon möttes av fyra läkare, som skickade henne vidare till handkirurgen på Mölndals sjukhus.
– Läkarna på Sahlgrenska sa ”Det här klarar inte vi, det här kan vi inte göra”. När vi kom upp på handkirurgen på Mölndal var de otroligt professionella och duktiga, säger Camilla.
I dag har hon inte fullt ut fått tillbaka känseln i alla sina fingrar, framför allt handlar det om tre av fingertopparna.
– Det känns som att de är bedövade, att jag har betong i dem, men jag gör övningar flera gånger om dagen.
Camilla Svenlert är så lycklig över att killarna fanns på rätt plats vid rätt tid.
– Jag är så tacksam, att allt gick bra, att de fanns där som räddande änglar. Jag har tänkt många gånger: ”Om ni inte varit där”…, säger hon med tårar i ögonen.
