Kollegorna räddade Fanny, 39, ur lågorna: ”Jag var livrädd”
Uppdaterad 2025-02-01 | Publicerad 2025-01-29
Grannen höll fast henne.
Inne i det brinnande huset fanns dottern Fanny – instängd.
– På fem–tio minuter var hela huset rökfyllt. Jag skrek allt vad jag kunde: ”Hon måste ut! Hon måste ut!”, säger Birgit Sörfelt.
Fredagen den 16 augusti glömmer Birgit Sörfelt, 79, från Viksjöfors inte.
Tidigt på morgonen, innan klockan slagit halv sju, steg hon upp för att baka – på kvällen skulle det tittas på Digiloo.
– Jag gick ut i trädgården och hämtade äpplen. Men när jag gick in igen möttes jag av rök från köket, säger hon.
Hon sprang till sin dotter Fanny, 39, som har Downs syndrom och bor hemma. Fanny hade inte hunnit stiga upp ännu. Birgit Sörfelt väckte henne och sa åt henne att stanna i rummet bakom stängd dörr.
”Blev förtvivlad”
– Jag tog mig till grannen och han ringde 112. Och jag ville springa tillbaka in till dottern för att få ut henne, men jag blev fasthållen av grannen. Jag blev förtvivlad!
Hur kom det sig att du inte tog med Fanny ut direkt?
– Jag vet inte varför, jag har funderat på det. Det var rökfyllt utanför hennes dörr, men ingen eld. Det var nog att jag skulle skynda mig och få någon att larma. Hade jag tagit med mig henne hade vi nog inte kommit ut. Det var trångt och jag hade slagit i huvudet och tappat glasögonen på vägen in till henne, så jag såg ju ingenting. Hade jag tagit ut henne skulle vi ha fått mycket mer rök i oss.
Öppna lågor
Samtidigt jobbade Tomas Grims, 58, med att tömma en virkescontainer på brädgården på andra sidan vägen. Plötsligt såg han rök mellan två björkar.
– Jag tänkte: ”eldar de nu på morgonen?”. Jag fortsatte att packa i tio minuter – sedan hörde jag ”uff”. Då tog det full fart, säger han.
Han ringde kollegan Rickard Hammarström, 29. Tillsammans sprang de mot branden. Utanför huset såg de Birgit Sörfelt, som kämpade för att komma loss ur grannens grepp.
Vid det laget brann det med öppna lågor.
Tomas och Rickard frågade var Fanny fanns och sprang till baksidan för att försöka få ut henne genom ett källarfönster som stod på glänt i sommarvärmen.
– Vi ropade på Fanny och hon svarade. Men fönstret satt en och sjuttio upp och hon nådde inte upp, så hon kunde inte ta sig ut.
”Gick in på millimetern”
Fanny försökte ställa sig på ett rullbord, men det gled undan och hon hamnade på golvet. Elden spred sig alltmer, röken var tjock och svart – och fönstret var Fannys enda chans.
Tomas och Rickard kämpade för att få bort det låga fönstret.
– Fanny var helt svart i ansiktet. Jag slet av mig min tröja och sa att hon skulle andas i den, för det rykte fruktansvärt mot oss hela tiden. Jag sprang till en granne och fick med mig en kofot. Där såg jag också en trappstege, som jag tog med från hans garage. Det var trångt, men stegen gick in genom fönstret på millimetern, säger Tomas Grimms.
Rickard Hammarström berättar att Fanny var höjdrädd. På jobbet i den lokala livsmedelsaffären vågade hon bara kliva upp ett enda trappsteg. Nu behövde hon kliva upp alla tre stegen.
Fick åka till sjukhus
Rickard, som känt Fanny sedan barnsben, säger att hans minnesbilder är suddiga.
– Jag var livrädd hela tiden, att hon inte skulle orka stå kvar, att hon skulle få panik och vända och gå inåt, säger han.
Fanny lyckades ta de tre stegen, trots höjdrädslan.
– Då fick jag tag i hennes armar så att jag kunde lyfta ut henne. Jag kommer inte ihåg att hon vägde någonting. Det är en ganska konstig känsla, det kanske var adrenalinet, säger Rickard.
När Fanny var ute ur huset anlände räddningstjänsten.
Fanny och Birgit fördes till Bollnäs sjukhus för kontroll, men fick åka hem bara timmar senare.
– När jag kom hem på kvällen fick jag lite panik. Då började jag tänka på vad som hade kunnat hända. Om något hade gått annorlunda än vad det gjorde. Fanny var så otroligt duktig, det är anledningen till att det gick så smidigt, säger Rickard Hammarström.
”Var otroliga”
Av huset återstår i dag inte mycket, en sotig tegelvägg skvallrar om vad som hänt. Huset ska återuppbyggas, men det tar tid att få tillstånden som behövs.
– Vi har inte så mycket minnen kvar därifrån, allt var nedbrunnet när vi kom från sjukhuset. Vi fick inte något annat med oss annat än det vi hade på oss, säger Birgit Sörfelt.
Men hon är tacksam för att både hon och Fanny är vid liv.
– Rickard och Tomas var otroliga.