Rut, 100, jobbar som volontär: ”Har så tråkigt hemma”
Publicerad 2025-02-01
KUNGÄLV. Sverige har många fina eldsjälar – men en av dem står ut lite extra:
Rut Andersson, 100, som har varit volontär i 35 år.
– Kan jag glädja människor blir jag glad själv, säger hon.
Rut Andersson pilar fram mellan bord och stolar med sin silverfärgade ”Rolls-Royce”, som hon kallar rullatorn, på Seniorträffen. Hon hälsar glatt på pensionärerna som redan är på plats.
Nyss stod hon i köket och skar upp pistagelängder och lade upp kakor på fat.
– Jag är här på måndagar och fredagar. På måndagar är det jag som lägger upp sylt och grädde till våfflorna. Våfflor längtar alla efter.
Då brukar det handla om runt 50 personer som tålmodigt väntar på sin våffla.
Har hand om bingon
Att Rut Andersson fyllde etthundra år på trettondagen märks inte alls.
– Jag bryr mig inte om det. Jag ser till hur jag mår. Man kan vara 50 år och inte må bra – men jag mår bra. Jag känner mig som 50, utbrister hon.
Hon sjunger, spexar, har hand om bingon en gång i månaden – och hon ser till att vara någon att prata med om någon känner sig ensam.
Under nästan hela sitt yrkesverksamma liv har Rut jobbat med just ord. När hon var 21 år klev hon in på klassiska Wettergrens bokhandel på Västra Hamngatan i Göteborg. Där blev hon kvar i 39 år innan hon gick i pension.
Du verkar ändå ha fullt upp?
– Ja, jag har så tråkigt hemma. Sen jag slutade jobba har jag varit aktiv och haft så roligt med alla människor.
Hur kom det sig att du började jobba som volontär?
– Jag har alltid varit med i olika föreningar. Jag började med gymnastik när jag var 15 år och gick med i den föreningen. Jag var med i Lingförbundet och vi uppträdde. Jag höll på med gymnastik till jag var 90 år, säger Rut Andersson.
– Jag vill glädja människor. Just det här att träffa människor, att känna värmen och kärleken. Jag vill ge så mycket. Jag ser att de vill lyssna och jag försöker göra dem glada. Det är det jag har jobbat för i alla 35 år, att roa dem. Jag vill att alla ska ha det bra. Det är det jag tycker är mitt liv.
”Svårt under kriget”
Ytterligare en pensionär kommer fram och kramar om henne.
– Varje gång jag ser dig blir jag så glad, säger Kerstin Jansson, 85.
– Det blir jag med, säger Rut till svar.
Andra världskriget, depressionen, Berlinmurens byggande och fall, bilen från statussymbol till vardagligt färdmedel, Vietnamkriget, omläggningen till högertrafik, månlandningen, oljeransoneringen och pandemin – Rut Andersson har levt igenom allt.
Hon var bara 20 år när andra världskriget tog slut.
– Det var svårt och besvärligt under kriget. Men vi hade mat och det fanns ransoneringskuponger till kött och kaffe. Vi brukade blanda lite kli i kaffet och rosta i ugnen för att dryga ut det. Det fanns ju inga pengar.
”Gymnastik och honung”
Men det starkaste minnet är den knappt två veckor långa Kubakrisen 1962, då ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen hotade.
– Det var hemskt. Jag var på väg till gymnastiken och den dagen glömmer jag aldrig – för de skulle bestämma om det skulle smälla eller inte. Jag kommer ihåg att jag cyklade till idrottshallen och någon sa att ”de håller på nu”. Och jag skakade i hela kroppen och tänkte ”nu blir det krig”. Men Kennedy var ju där och fixade.
– Jag vet inte varför jag tog det så hårt.
Hur blir man hundra år egentligen, vad är din hemlighet?
– Gymnastik och honung, det måste vara ljunghonung. Sedan äter jag ju gröt – ibland med ett rått ägg i, säger Rut och plirar lite.
– Jag är så lycklig för varje morgon jag kan gå ur min säng.