Skulle rädda flickan – då fastnade hon själv i strömmen
Publicerad 2026-03-29
VARBERG. Systrarna Anna och Sara Lindén såg flickorna som fångats i strömmen.
De kastade sig i vattnet för att rädda dem – men Sara fastnade själv.
– Jag klarar det inte, ropade jag till Anna.
Vinden är isande och himlen lika blyertsgrå som havet.
Men för inte ens ett halvår sedan var det en av årets vackraste dagar och kvicksilvret sköt i höjden.
I slutet av juli bestämde sig tidigare landslagsspelaren i fotboll, Anna Lindén, 46, och hennes syster Sara, 42, sig för att cykla till Vikhyddan i Apelviken med sin mamma Ulla, 75. Saras två barn Svea, 7, och Lukas, 5, var också med. Tanken var att de skulle fiska krabbor. Men det blev snart för varmt och gruppen bestämde sig för att bada.
Vattnet stod ovanligt högt den där dagen och vågorna gick höga. I stället för att bada från bryggan, som de brukar, gick de därför vidare mot stranden.
– Vid bryggan var det jättedjupt då och man kunde inte bottna, säger Sara.
”Hon var jätteskärrad”
Vad de inte visste då var att strömmarna var lömska vid stranden och kunde få ett ordentligt grepp om de badande.
– När vi kom ner på stranden såg jag några tjejer i 10–14-årsåldern simma i vattnet. Jag tyckte att det såg lite konstigt ut och frågade en släkting som stod där om de behövde hjälp. Hon svarade: ”Ja, det är så strömt att de inte kommer in”, säger Anna.
– Någon hade nog flutit i väg lite med strömmen och den andra låg och kämpade inne i en ström.
Mamma Ulla, 75, stannade med barnbarnen på stranden. Anna tog sig fram längs ena strandkanten, vid några stora stenar. Hon kände att det var strömt så fort hon satte ner fötterna i vattnet.
– Jag fick tag på den ena tjejen, som kanske var 14 år, rätt snabbt för jag kom aldrig in i den värsta strömmen. Det var högt vatten, men jag kunde ändå hålla mig i stenarna samtidigt som jag drog upp henne. Hon var jätteskärrad, säger Anna.
Skrek: ”Jag klarar det inte”
Sara tog sig samtidigt ut till den flicka som kämpade en bit ut från stenarna i ena änden av stranden.
– Hon var på lite djupare vatten. Jag tog tag i hennes hand och försökte hjälpa henne in. Jag hamnade i en väldigt tuff ström. Jag simmade och simmade och simmade och simmade… Det var jättejobbigt, till slut var jag ju trött. Jag fick panik själv och tänkte: ”Det här kommer inte att gå!”.
Till slut var Sara tvungen att ropa på sin syster.
– Jag skrek: Jag behöver hjälp, jag klarar det inte.
Anna kom till undsättning och drog upp den tredje flickan på klipporna.
Då först lyckades Sara ta sig ur strömmens grepp och inåt land.
Sara var skakig i kroppen och kände att hon inte skulle klara av att rädda fler.
Kom flytande livlös
I vattenbrynet mötte hon en äldre man som också var på väg för att undsätta den tredje flickan som kämpade längst ut. Då var flickans mamma samtidigt på väg till henne.
– Jag var helt slut och känner att vi måste ha mer hjälp. Jag hämtade min telefon och ropade ut till de andra på klipporna och frågade om alla kommit upp ur vattnet. Jag hör att mannen är kvar – och paniken i deras röster, att han har problem. Han kämpar ute bland vågorna, guppar upp och ned.
Då ringde Sara 112 och tog sig till klipporna med dem i luren.
– Vi fick tag på en livboj och kastade ut den. Men så kom han flytande livlös runt klippan med ansiktet nedåt. Nu hade flera kommit ner till klippan, två personer hoppade i vattnet och drog upp honom på klippan och påbörjade HLR.
När ambulansen kom runt en kvart senare visade mannen fortfarande inga livstecken.
– Sen skulle vi cykla hem, men jag kunde inte cykla – jag var helt konstig i huvudet. Jag kunde inte trampa, så jag fick leda min cykel, säger Anna.
– Vi var chockade och grät. Jag tror inte att jag sov någonting den natten, säger Sara.
”En fruktansvärd händelse”
Ett par dagar senare kom lättnaden när de fick reda på att mannen överlevt. Ännu har de inte träffat honom, men hoppas att de ses i sommar.
I dag är systrarna tillbaka på stranden. Just i dag står vattnet lågt och vågorna är loja, men en ny skylt som varnar för starka strömmar har satts upp.
Ändå skulle ingen av dem tveka att hoppa i vattnet igen, om någon skulle behöva hjälp.
– Det var en fruktansvärd händelse så klart, men jag är ändå stolt över att vi agerade och gjorde någonting, säger Sara.
– Det var ett lagarbete men jag är väldigt stolt över det som vi gjorde tillsammans, säger Anna.
