Bistånd är inte en börda – det är en investering
Replik om biståndet från Olle Thorell (S) till Dousa (M)
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2025-07-02
REPLIK. I sin artikel sablar Benjamin Dousa ner det svenska biståndet och antyder att det varken fungerar eller är rättssäkert. Det är en bild som står i skarp kontrast till årtionden av oberoende granskningar och internationellt erkännande.
Svenskt bistånd hör till världens mest effektiva och genomlysta. Det har granskats av Riksrevisionen, oberoende utvärderare och internationella jämförelser och gång på gång fått höga betyg för resultat, transparens och långsiktighet. Självklart finns det alltid förbättringspotential, som i alla politikområden. Men att misstänkliggöra hela systemet undergräver en av Sveriges viktigaste insatser för global rättvisa, säkerhet och utveckling.
Vi ser ett tydligt paradigmskifte: biståndet utgår inte längre från de behov som människor i fattigdom lever med, eller från de principer om hållbar utveckling och lokalt ägarskap som FN och OECD länge förespråkat. I stället har biståndet börjat styras av snäva inrikespolitiska intressen som att främja export, begränsa migration genom villkorade insatser och ge resurser till regeringsvänliga aktörer. Det är ett misstag både moraliskt och strategiskt.
Civilsamhällets centrala roll undermineras
Ett särskilt oroande exempel gäller hur regeringen hanterade ett akut förslag från Sidas humanitära avdelning i början av året. Mitt under krigets värsta fas i Gaza föreslog experterna ett stöd på 30 miljoner kronor till UNRWA – den FN-organisation som når flest människor med mat, vatten och skydd och har den infrastruktur som krävs för att få hjälpen fram.
Men i ett sms från statssekreterare Diana Jansse uppmanades Sidas generaldirektör att inte gå vidare. Det var inte lönt att ens skicka in en formell begäran. Och man ville helst undvika skriftliga spår, “no paper trail”.
Det här är ett flagrant exempel på ministerstyre. Det är också därför ärendet nu är föremål för granskning i Konstitutionsutskottet.
Samtidigt ser vi hur civilsamhällets centrala roll undermineras. Organisationer som Kvinna till Kvinna, Diakonia och Union to Union – med lång erfarenhet av demokratiarbete, jämställdhet och lokal kapacitetsuppbyggnad trängs undan från långsiktigt stöd. I ett av de mest uppmärksammade fallen uteslöts Palmecentret från CSO-strategin, trots att deras ansökan klarat varje steg i processen.
Samtidigt gör regeringen stora ansträngningar för att anpassa reglerna så att Sverigedemokraternas egen organisation Hepatica ska kunna ta del av biståndsbudgeten, trots att deras ansökningar under flera års tid inte uppfyllt Sidas kvalitetskrav. En aktuell analys visar dessutom att det finns betydande risker för korruption kopplat till deras verksamhet. Det handlar alltså inte om att belöna resultat utan om att göra undantag för politiskt närstående aktörer.
Detta står i skarp kontrast till hur regeringen behandlar etablerade, professionella biståndsorganisationer med lång erfarenhet och dokumenterade resultat. Det är oseriöst och raka motsatsen till den effektivitet Dousa säger sig försvara.
Det handlar inte bara om utvecklingspolitik. Civilsamhället är en del av Sveriges samlade motståndskraft. Myndigheter som MSB har gång på gång lyft hur föreningslivet stärker vår beredskap och samhällsresiliens. Att försvaga dessa aktörer internationellt skickar dubbla signaler, även här hemma.
Viktigare än någonsin att Sverige står upp för internationell solidaritet
Vad dessa organisationer har gemensamt är inte att de är ineffektiva, tvärtom. Det som förenar dem är att de är självständiga. Att de ibland framför kritik. Att de företräder värderingar som utmanar auktoritära trender i världen. Det verkar inte längre vara önskvärt.
Det är nu inte längre resultat, förankring och sakkunskap som avgör vilka aktörer som får ta plats i biståndspolitiken utan snarare hur väl man passar in i regeringens ideologiska ramverk.
Samtidigt skärs biståndet ned i rask takt. Snart kommer Sverige att ligga under FN:s rekommenderade nivå på 0,7 procent av BNI, uen gräns vi under decennier varit med och uppmanat andra länder att nå. Socialdemokraterna står fast vid enprocentsmålet, och vi kommer stegvis att återinföra det när vi får möjlighet.
I en tid när världen präglas av krig, klimatkriser, fattigdom och demokratisk tillbakagång är det viktigare än någonsin att Sverige står upp för internationell solidaritet. Bistånd är inte en börda, det är en investering i fred, stabilitet och långsiktig säkerhet. Det stärker demokratier, minskar desperation och bygger framtidstro.
Det är också ett sätt att bidra till ett tryggare Sverige, genom att världen runt oss blir mer stabil, rättvis och hållbar.
Olle Thorell (S), riksdagsledamot utrikesutskottet
