De har tappat fotfästet och spelar i knatteligan
DIK: Sverige utmärker sig numera negativt internationellt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 09.21 | Publicerad 06.30
DEBATT. Sverige spelar i knatteligan i kulturfinansiering – både offentligt och privat. Det är inte ett olycksfall i arbetet. Det är ett politiskt val. Kulturminister Parisa Liljestrand har, trots löften om motsatsen, skurit ned den offentliga finansieringen samtidigt som de privata alternativen lyser med sin frånvaro. En budget är värderingar i kronor och ören. Regeringen värderar kulturen lågt och signalen landar tungt i regioner och kommuner.
Fackförbundet DIK:s första delrapport om kulturens finansiering visade att det offentliga stödet har minskat på alla nivåer – stat, region och kommun. Kurvorna pekar nedåt både som andel av den totala budgeten och i fasta priser.
I delrapport två – ”Sverige – Sämst i Norden på kulturfinansiering” – belyser DIK kulturens finansiering till och med 2024 ur fler perspektiv, men med samma dystra resultat.
Lägsta nivån på över tjugo år
De statliga utgifterna för kulturverksamhet som andel av BNP är 0,14 procent. Den lägsta nivån på över tjugo år. Dessutom har den samlade offentliga finansieringen (stat, region och kommun) utslagen per invånare och månad sjunkit.
218 kronor per invånare och månad ska täcka all offentligfinansierad kultur: bibliotek, museer, arkiv, kulturskola, teater, kulturhus, stöd till kulturskapare och mycket annat. Hela den svenska kulturella infrastrukturen förväntas alltså fungera för samma månadskostnad per person som ett familjeabonnemang på Spotify. Effektivisering i all ära, men det finns gränser för vad som är möjligt.
I en replik till DIK slog Kristina Axén Olin (M) och Marie-Louise Hänel Sandström (M) nyligen fast att ”Sverige har störst andel offentligt finansierad kultur i Europa. Vi tror inte det är bra.” I bästa fall är de oinformerade. I värsta fall far de med osanning. Oavsett vilket har de fel.
Faktum är att Sverige numera utmärker sig negativt internationellt med sitt alltmer påvra offentliga stöd till kulturen. DIK anser dock, till skillnad från Axén Olin och Hänel Sandström, att det är ett problem.
När man räknar på kulturens andel av de offentliga utgifterna är Sverige tillsammans med Finland sämst i Norden. På europeisk nivå hamnar Sverige en bra bit under snittet av de länder (EU 27+) som rapporterar till Eurostat.
Sverige innehar även en nordisk jumboplats i privat finansiering. Utan stabil offentlig finansiering i botten öppnar inte seriösa privata finansiärer plånboken för kulturen. När DN intervjuade finansiärer blev slutsatsen tydlig: ”Staten bör stå för lejonparten av finansieringen. Ingen vill se ett paradigmskifte.”
Fina ord omsätts inte i handling
Det börjar bli tröttsamt att lägga ut orden om varför kulturen är viktig för både enskilda människor och samhället. Det är redan väl belagt. Det är dags att skifta över svarsbördan till regeringen. Vill de inte finansiera kulturen är det deras ansvar att visa varför det är en bra idé att strypa människors tillgång till den. Nu pratar de precis som alla andra om hur fin och viktig kulturen är, men de fina orden omsätts inte i handling.
I Sverige är den kulturella välfärden grundlagsstadgad. Det betyder att alla ska ha likvärdig tillgång till kultur oavsett vem man är och var i landet man bor. Det förpliktigar. Ingen – inte heller regeringen – kan strunta i grundlagen.
Sverige kan lämna kulturfinansieringens knatteliga, kliva upp på den internationella prispallen och bygga kulturell välfärd – för alla. I delrapport tre kommer DIK att berätta hur. Låt oss kalla det en service till en regering och kulturminister som tappat fotfästet i kulturpolitiken.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
