Inte konstigt att rollspel är den nya arenarocken
Vi behöver sagor runt lägerelden mer än någonsin
”Vänta, menar du att jag kan göra vad som helst?”
”Vad som helst! Eller ja, du kan i alla fall försöka, sedan bestämmer tärningarna. Och jag, såklart.”
Jag har sett det hundra gånger tidigare, den gränslösa fantasin när någon testar papper och penna-rollspel för första gången. ”Drakar och demoner”, ”Dungeons & Dragons”, ”Mutant”, det som de spelar i ”Stranger Things”.
Det är inte konstigt att denna korsning mellan brädspel, improvisationsteater och sagor runt lägerelden är större än någonsin. Det är allt det bästa med människan och antitesen till det som är fel med dagens samhälle. Letar man efter årets julklapp, en ”leksak för vuxna”, borde man titta på rollspelsböcker.
Det är därför den animerade serien ”The mighty nein”, som just nu toppar Amazon Prime, funkar så bra. På ytan är det snygg och spännande fantasy om ett gäng traumatiserade idioter i ett nät av politik och mystisk magi, men berättelsen är skapad vid samma slags bord som vi slår våra egna tärningar på. Serien är nämligen en filmatisering av en tre år lång livesänd rollspelskampanj av gruppen Critical role.
Anpassningar har gjorts för att trycka ihop 550 timmar spel till en tv-serie. Men varje karaktär, story, misslyckande och framgång är baserad på åtta vänners improviserade story.
Inte för att jämföra kulturformer, men det finns en särskild sorts spänning när varken du eller någon på scenen vet hur det kommer sluta.
Sjukt nog finns det en enorm publik för att en gång i veckan titta på när andra spelar rollspel i fyra timmar. Genren kallas ”actual play” – podcasts, serier eller föreställningar där människor, ofta komiker eller skådespelare, spelar rollspel inför miljonpublik och slutsålda arenor. Grupper som Not Another D&D Podcast, Critical Role, Dimension 20 och svenska Rollspelsgruppen har tagit rollspel till i sin arenarock-era.
Inte för att jämföra kulturformer, men det finns en särskild sorts spänning när varken du eller någon på scenen vet hur det kommer sluta. Du reagerar samtidigt som dem. Det känns som att miljontals människor över hela världen står lutade över samma bord och håller andan inför ett viktigt tärningsslag. Om du har spelat själv vet du exakt hur det känns.
Det är genuint, nära och aktiverar varenda känslocentrum i hjärnan och jag tror att det är därför som allt fler dras till de nördigaste av alla hobbys. När resten av världen hetsar kräver rollspelen tålamod – en träff tar ofta minst fyra träffar. Appar tävlar om att distrahera dig, men framför dig ligger bara papper, penna och tärningar. Glöm bag in boxen, när du ska rädda din karaktärs bror från en drake vill du fokusera och kommer i stället kalasa på te och kakor.
Att återberätta ett rollspel är ungefär lika spännande som att få en dröm beskriven för en, men när tårarna rinner av ett avsked, pulsen går upp av en strid som går fel eller skratten som väller ut från dina vänner vet man att det inte finns något som liknar det.
För nördar har rollspel länge varit ett bot mot ensamhet och isolering, men det har utvecklats till något mer. Det är en återgång till ritualerna som byggde våra religioner, myter, samhällen och historier, en gränslös frihet och kreativitet som ligger begravd under vuxenlivets rutiner men väcks till liv av tärningarnas slump. Det är nog därför rollspelen blir större för varje år – det finns inget mer mänskligt än att dela berättelser vid lägerelden.
