Det finns inget radikalt med Robyns onani
Frändéns generation slåss mot en fiende som inte finns
Är det radikalt och fullständigt ”drypande av integritet” av Robyn att släppa ett album om gravida engångsligg och onani? Det tycker åtminstone DN-skribenten Johanna Frändén. Robyns utsaga att hon vill vara ”kåt på livet” är till och med det ”radikalaste hon hört på evigheter”.
Jag läser och funderar över om vi ens lever i samma verklighet.
Empowering, kallas det som i själva verket är en rent ut sagt infantil livshållning.
Hur exakt är Robyns album, med sitt ”präktiga, RFSU-kompatibla sexual wellness-tema” (kritikern tillika min generationskamrat Saga Cavallins träffande beskrivning), ett uns radikalt i en tid när obundenhet, ungdomsdyrkan och personlig njutning är ledstjärnorna framför alla andra? Finns det en enda människa i Sverige som provoceras (att himla med ögonen räknas inte) åt textrader som ”Fuck a single mom, I’m not judgmental // In my sweatpants and some juicy hentai”?
Jag tror inte det. Som Don Quixjote fäktades mot väderkvarnar fäktas generation X mot ett etablissemang som inte längre existerar. Deras idé om radikalitet har stelnat i ett evigt uppror mot jante och moralism, som om det satt en mjällfällande gubbe till biskop någonstans i skuggorna, dreglande över tanken att få ge sig till känna och döma oss.
Med det sagt är det inte direkt fel att kräva rätten att få leva utan ramar, med no fucks to give, än mindre moraliskt förkastligt eller provocerande. Mest är det bara en aning mossigt. Individualismen är inte längre är ett fruktbart frigörelseprojekt. De gamla sociala strukturerna och manuskripten har dekonstruerats och lösts upp, det projektet är liksom färdigt, och även om det delvis var motiverat så har inget nytt byggts upp i ruinerna. Vilsna irrar vi runt i en nyliberal öken, ensamma. Det sociala samspelet, om det så gäller dejting, jobb eller familj, tar mer och mer uttrycket av strid. Aldrig har vi varit sämre på att leva tillsammans.
Trots det fortsätter vi lära våra barn, med närmast religiös övertygelse, att man inte behöver någon annan än sig själv, att man alltid ska ”gå sin egen väg” och att det att vara stark och det att vara självständig är samma sak. Empowering, kallas det som i själva verket är en rent ut sagt infantil livshållning. Förväxlingen mellan obundenhet och frihet är vår tids kanske största villfarelse.
Egentligen är det orättvist att låta Frändéns utsaga och Robyn ensamma representera detta. Det jag hakar upp mig på är just tanken om att en livshållning som så totalt stryker tidsandan medhårs är ”radikal”. Att Frändéns idé om uppror i själva verket är ett försvar för det rådande framkommer också i slutet av texten: ”I takt med att nykonservativa rörelser flyttar fram positionerna i samhället – och religiösa röster ploppar upp på kultursidorna – måste idealet om självständighet och agens försvaras på nytt.”
Och visst, det stämmer att vissa av de frihetsstrider som man trodde var vunna (Frändén lyfter särskilt abortfrågan) nu tyvärr är mer aktuella än på länge. Men ”självständighet och agens” är fortfarande de dominerande idealen, och att man måste vara konservativ eller religiös för att vantrivas med en liberal frihetssyn köper jag inte alls.
Frågan är dock vad alternativet är?
Försök har gjorts att formulera en ”postliberal vänster” som i högre utsträckning betonar gemenskap, nu senast av den socialdemokratiske ideologen Payam Moula i hans bok ”Det Goda”, ett projekt som förhoppningsvis bara är i sin linda. Men jag tror faktiskt, om ni tillåter min religiösa röst att ploppa upp här för en stund, att något väsentligt annat, något radikalt på riktigt, finns i den kristna frihetssynen. Snarare än att bekräfta samtidens lismande, tomma löften så demaskerar den dem, avtäcker råheten i det ständiga jagandet, i upplösandet och varufierandet av det relationella.
Ett sådant frihetsideal är motsatsen till ramlöshetens frihet. Det är friheten i händer framsträckta i ödmjuk tacksamhet, i underkastelse, i gemenskap och ömsesidigt beroende. Det är att befrias från ens ständiga självbespegling, att få sin inkrökthet uträtad och öppnas mot världen. Totalt utlämnande, total bundenhet i kärlek.
Går det att tänka sig något mer radikalt sätt att vara ”kåt på livet”?
Marcus Hägglund är kulturskribent och tunneltågförare.
