Robyn vägrar att ”åldras med värdighet”
Hon spolade bort det sista av 1900-talet i svensk pop
För ett par veckor sedan gjorde Lykke Li en inte särskilt hemlig spelning på Spice99 i Stockholm, en plats som på kort tid blivit det unga Stockholms självklara koordinatsystem.
Under lågt tak framförde hon, 40 år gammal, sina ljudbelagda ungdomsromaner för en publik som just börjat förskolan när debutalbumet Youth Novels utkom 2008.
Där och då blev hon den storasyster som de missanpassade i publiken – uppväxta vid identiska busshållplatser – så desperat behövde.
Hon var fågel Fenix: tonårsstjärnan som tog sockersöt popmusik och stöpte den i gränslös kärlek till housemusik, subkultur och queerness.
Lykke Lis kommande album heter The Afterparty. I likhet med den några år äldre Robin Miriam Carlsson tycks hon söka att åldras med en konstform som nyss ansågs vara förbehållen ungdomen.
Redan på 2018 års Honey, med sin varma ljudbild hämtad direkt från housemusikens prototyper, accepterade Robyn rollen som alla partajande misfits jourhavande socialsekreterare.
Den subversiva metamorfosen som Robyn genomgick 2005, inför det första albumet på det självägda skivbolaget Konichiwa Records, framstår alltjämt som förbisedd i den svenska musikhistorien. Efter tre album på BMG skalade hon på egen hand bort de sista resterna av nittiotalets popfabriker – som dessutom konsekvent utgick ifrån att publiken var heterosexuell.
Med sig själv och sin karriär som insats investerade hon allt hon ägde i tron på att Sverige inte alls var ett raggarland draperat i rockmusik och heteronormer. Hon var fågel Fenix: tonårsstjärnan som tog sockersöt popmusik och stöpte den i gränslös kärlek till housemusik, subkultur och queerness.
En kropp måste plötsligt tränas för att klara av det den klarade av i förrgår. Hur dejtar jag, hur ligger jag, när ungdomen flyttar ut ur blicken?
Kleerup-samarbetet With Every Heartbeat, Robyn och 2010 års triptyk Body Talk spolade bort de sista resterna av 1900-talet i svensk popmusik. Med risk för att använda överord sköt hon svensk musikkanon från Creedence Clearwater Revival till D.I.S.C.O.
Ja, med stora bokstäver.
Exit: Mark Knopfler. Enter: The Gap Band.
När P3 nyligen utsåg de 300 bästa låtarna hamnade Dancing On My Own etta. Ett popteoretiskt felaktigt val, eftersom låten rent estetiskt knappt kvalar in på en lista över hennes största inspelningar. Samtidigt helt korrekt, eftersom den representerar sekunden när svensk musik på allvar blev internationell. En trojansk häst förklädd till arenahit.
För första gången blev den elektroniska musikhistorien – den med ursprung i 1980-talets gayklubbar i Chicago och som växte ur discons eviga drömmar om kroppen som levnadsmässig ledsagare – folkkär.
Egentligen vill jag bara höra Robyn prata om musik. Mer specifikt vill jag höra hennes tankar om house, om vikten av att inte använda för mycket bas, om hur popmusik tillsammans med mode alltid först och främst kommer att vara de skevas och konstigas konstform.
Litteraturknuttarna kan behålla sin Leonard Cohen. I vår klubb har vi ändå Teddy Pendergrass och David Morales. Justine & The Victorian Punks kommer alltid att vara roligare än Janis Joplin.
I brist på samtal går det bra att lyssna. Sexistential är en medelålders människa – Robyn är fem år äldre än mig – som vägrar att kapitulera inför idén om att popmusik bara är för dem som fortfarande har mjölktänder. Vem är jag? Har jag fortfarande rätt att söka det perfekta basljudet klockan halv sex på morgonen i en källare? En kropp måste plötsligt tränas för att klara av det den klarade av i förrgår. Hur dejtar jag, hur ligger jag, när ungdomen flyttar ut ur blicken?
Här finns ett svar: Genom att göra det jag alltid har gjort. Genom att låta som jag låter. Det vore på många sätt säkrare för Robyn att 46 år gammal börja göra smakfull ambient med inslag av samtida jazz. Då skulle hon, som det heter, ”åldras med värdighet”.
Sexistential är varken modern eller nyskapande. Samtidigt låter ingen annan artist så här. Ingen annan klättrar lika länge mot en refräng som aldrig kommer, på det vis som Robyn gör i det näst sista spåret Light Up. Spåret faller i bitar och dalar som snöflingor mot marken.
I efterföljande och avslutande Into the Sun koncentreras dopaminet runt promenaden hem från efterfesten. Solen går upp ännu en dag. Än så länge har inte inbjudan till Så mycket bättre accepterats. Än en gång ruskar fågeln på sig och erbjuder sina vingar till alla dem som söker skydd.
Som Sun Ra en gång uttryckte det: ”I am your unknown friend”.
Café Bambino: Sveriges farligaste parti, tjejtidningar på 90-talet & hjärntvättad underhållning
