Blågula kärnvapen fyller mig med en helig vrede
De enorma svampmolnen över Hiroshima och Nagasaki syns inte längre när bomberna diskuteras i termer av ”trygghet”
”För 16 timmar sedan fällde ett amerikanskt flygplan en enda bomb mot Hiroshima, en viktig japansk militärbas.” Så löd den amerikanske presidenten Harry Trumans första besked till världen och det amerikanska folket om sprängningen av atombomben över Hiroshima. En militärbas hade alltså bombats, inte en stad med över trehundratusen civila. Men några minuter efter att bombplanet fällt ”Little Boy”, som denna uraniumbomb kallades, hade oräkneliga liv utsläckts. Det var bara skuggor av liv kvar, inbrända på väggar och murar.
Det är ingen överdrift att säga att den 6 augusti 1945, klockan kvart över åtta japansk tid, markerar födelsen av den amerikanska världsordning vars frånfälle nu sörjs överallt. Little Boy detonerade bara tre veckor efter att det första atombomben testats i öknen i New Mexico (vilket enligt somliga inledde en ny geologisk tidsålder kallad antropocen). Från och med nu var USA i besittning av det domedagsvapen som garanterade makten för den hegemoniska makt som klev ut ur andra världskriget.
Den nya världsordningen föddes i mörkläggningens tecken. Pressen tilläts inte rapportera om de fruktansvärda effekterna av bomben. I september 1945 slank ändå ett reportage av den australienske journalisten Wilfred Burchett igenom censuren, som berättade om att på det enda kvarvarande sjukhuset i staden låg hundratals människor och dog i olika stadier av fysiskt sönderfall; ingen läkare visste vad det var, journalisten kunde bara beskriva det som ”atompesten”.
Sven Lindqvist skriver i sin bok ”Nu dog du: Bombernas århundrade” (1999) att amerikansk militär genast hade alternativa motrapporter i beredskap, bland annat heroiserande hyllningar av bomben och rapporter om den japanska militärens övergrepp som alltså skulle rättfärdiga massdödandet av civila i Hiroshima, och tre dagar senare i Nagasaki. En general försäkrade inför kongressen att strålningen inte orsakade något onödigt lidande: ”Det sägs tvärtom vara ett mycket angenämt sätt att dö.”
Den amerikanska världsordningen murades upp på ett krigsbrott. Men sanningen är inte det första offret i ett krig, det är människor. De som överlevde atombombningarna uppmanades att tiga om det.
Först ett år senare fick amerikanska folket en annan bild av bombningen, när journalisten John Hersleys reportage publicerades. Lindqvist skriver: ”Många amerikaner som hade sett atomsvampen som en ny version av Frihetsstatyn, kom på andra tankar när de läste Hersleys reportage. Albert Einstein köpte tusen exemplar av boken. Men någon debatt om beslutet att fälla bomben blev det inte.” Debatten kunde ha handlat om varför USA inte tog de desperata japanska trevarna om fred på allvar, efter att stad efter stad bombats sönder och samman.
Den amerikanska världsordningen murades upp på ett krigsbrott. Men sanningen är inte det första offret i ett krig, det är människor. De som överlevde atombombningarna uppmanades att tiga om det. Och inte bara det: Överlevarna blev stigmatiserade i det japanska samhället. De ansågs bära på smitta.
På SVT Play kan den som vill se dokumentären ”Atombombens offer”, som inte är gripande utan helt enkelt förstummande, där några överlevande kommer till tals. De kunde arresteras och sättas i tvångsarbete om de berättade om sina upplevelser. Brev censurerades. En annan berättar om stigmatiseringen när hennes giftermål stoppades: ”Jag fick höra att de inte ville ha hibakusha-blod i släkten.”
En av de överlevande - de kallas hibakusha - ombeds titta och lyssna på Trumans ord efter bombningen. En livstid efter katastrofen ser man hur den gamle mannen får en chock: ”Kriget skapar människor som han”, säger han om Truman.
Det går inte att skriva något rimligt om denna fasa, dessa imperielögner, tänker jag när jag läser böcker, artiklar och ser filmer om atomsprängningarna. Men i den mest kända filmen om händelserna, ”Hiroshima, min älskade” (1959), som Marguerite Duras skrev manus till, går historien om denna katastrof in i ens medvetande. Handlingen: En film om staden ska spelas in på plats och en kvinnlig skådespelare från Frankrike blir förälskad i en japansk arkitekt. De älskar på hotellrummet. Om ett dygn måste de skiljas. Hon berättar om vad hon sett på museet i Hiroshima. Hon har sett mycket, säger hon. Men den japanske mannen svarar: Du har inte sett någonting, du vet ingenting. Var du i Hiroshima när bomben föll, frågar kvinnan. Han skrattar: Naturligtvis inte. Hon skrattar med. Men hans familj utplånades.
Hon berättar sedan sin historia, om hur hon som mycket ung under krigsåren i sin lilla franska hemstad hade en kärlekshistoria med en tysk soldat och efter befrielsen fick sitt hår rakat som ”tyskhora”.
Vad vill Duras säga med sitt filmmanus? Jag vet inte. Hon ville inte att det skulle bli bara ännu en film om freden. Kanske är budskapet i denna svartvita film att väst och öst, ja mänskligheten själv, till slut vävs samman under en och samma världsordning.
Jag fylls av helig vrede när kärnvapen i dag så ofta diskuteras utan att domedagsvapnets enorma effekter tas upp; kärnvapen diskuteras snarare i termer av ”trygghet”. Den säkerhetspolitiska debatten utesluter både klimatfrågan och mängden civila döda i ett kärnvapenkrig.
I dag finns det omkring tolv tusen kärnvapen i världen, i de nio stater som har dem. Ryssland putsar på sina, Kina skaffar sig flera, Trump omdirigerar atomubåtar. Sverige hade kunnat vara en av dessa stater - redan månader efter Hiroshima sonderades läget och 1948 startade det svenska kärnvapenprogrammet på allvar. Fredsaktivisterna, inte minst inom socialdemokratin, fick till slut stopp på det - men nu hörs allt oftare rop på att Sverige behöver blågula kärnvapen. Natos kärnvapendoktrin anses inte räcka till, även om svenska officerare väl redan sitter på Natos högkvarter och planerar vilka städer som kan kärnvapenbombas.
Jag fylls av helig vrede när kärnvapen i dag så ofta diskuteras utan att domedagsvapnets enorma effekter tas upp; kärnvapen diskuteras snarare i termer av ”trygghet”. Den säkerhetspolitiska debatten utesluter både klimatfrågan och mängden civila döda i ett kärnvapenkrig. Att Israel har kärnvapen nämns inte ens i Mellanösternrapporteringen. När Sverige skrev på DCA-avtalet kom inget om förbud av kärnvapen på svensk mark.
I handboken "Om kriget eller krisen kommer" är råden om vad man bör göra vid en kärnvapenattack nästan frånvarande. Kryp ner i en källare några dagar bara. Svenska Läkare mot kärnvapen har försökt måla upp ett scenario efter en atombomb som briserar över Riksdagshuset i Stockholm. Hundratusen döda. Och vilket sjukhus i närheten skulle klara sig? Jag blundar och ser japanska hibakushas framför mig.
Jag vet ingenting. Förutom att militarismen i dag är ett så oerhört starkt narrativ att de enorma svampmolnen över Hiroshima och Nagasaki inte längre syns. De står, i en absurd krigshetsande värld, för trygghet och frihet.
