I dagens Sverige har kaffe blivit en lyxvara
Helt rätt att protestera mot de höga matpriserna
För lite drygt hundra år sedan bildades en kö utanför en handlare på Södermannagatan i Stockholm. Det var matbrist i hela landet. Livsmedelspriserna hade gått upp med 223 procent under bara några år och regeringen, med Hjalmar Hammarskjöld i spetsen, hade fått ett nytt smeknamn: Hungerskjöld.
Och nu hävdade handlaren att han hade slut på potatis.
Han ljög.
Kön fylldes på. De ropade att de inte skulle gå förrän de fått sin potatis. Snart hade över tvåtusen personer samlats för att protestera – de flesta kvinnor och barn.
För ett ögonblick gick de från att vara enskilda konsumenter, till att bli en kollektiv massa som politiker och handlare behövde förhålla sig till.
Drygt hundra år senare har matpriserna än en gång gjort att människor inte har tillgång till det allra mest grundläggande. I februari kom den största prishöjningen på två år, och då pratar vi om två år med konstanta prisökningar. De senaste åren har allt fler behövt förlita sig på subventionerade matbutiker för att kunna köpa mat.
Själv går jag in i en Icabutik för att se hur mycket kaffepriset har gått upp – en av de varor som blivit påtagligt dyrare. Den här gången upptäcker jag något nytt: varan har stöldmärkts. Nu kostar kaffet alltså så mycket att butikerna räknar med att folk ska stjäla det. Basvaror har blivit lyxvaror.
Det här är inget naturtillstånd, utan en aktivt driven klasspolitik där allt tillåts bli dyrare, med ett undantag: lönerna. Arbetarna tvingas stå för notan när alla andra priser går upp.
Den som vädjar till makthavarna om att ändra på den här ordningen kommer snabbt bli besviken. Regeringen erbjuder ingen kompensation – de är fullständigt ointresserade av jämlikhet. Så vem ska föra folkets talan?
I dagens kundsamhälle är det svårt att föreställa sig konsumenten som en kollektiv varelse, likt kvinnorna i potatiskravallerna för hundra år sedan. I stället har vi förvandlats till kunder med egenintressen i snart sagt alla sammanhang. Men för några veckor sedan uppstod ett initiativ som gjorde mig hoppfull.
En kvinna i Knivsta, Annika Morina, tröttnade på prishöjningarna när hon såg att tomatpurén plötsligt dubblats i pris. Hon tog initiativ till en bojkott av de stora matbutikerna – det vill säga Axfoodkoncernens butiker (Willys, Hemköp, Citygross), Ica, Lidl och Coop – för att sätta press på matjättarna att sänka priset på maten.
Upproret slog an hos människor över hela landet och spreds som en löpeld över Tiktok. Nu har tusentals personer anslutit till bojkotten som inleds i dag och pågår hela veckan.
Maten som sådan går naturligtvis inte att rationalisera bort, men med lite fantasi går det att vägra handla från matjättarna
De stora matjättarna har i princip monopol på livsmedel, och kan därför prissätta efter eget tycke och smak. De senaste åren har ägarna rapporterat om rekordvinster, samtidigt som allt fler belånar sig för att ha råd att äta, eller tvingas vänta i brödköer för att få gratis mat.
Detta, att kunderna är utlämnade till butikernas prissättning, är samtidigt den stora svårigheten med bojkotten. Vart ska konsumenterna vända sig om hela förutsättningen för protesten är att diskutera de stora matkedjornas monopol?
De som deltar i bojkotten har hjälpt till med förslag: skafferiet kan rensas ut. Behöver man stödhandla kan man handla på mindre närbutiker som inte ägs av de stora jättarna. I en Facebook-grupp föreslås att de som inte har råd att handla från mindre butiker kan få hjälp av andra som deltar i bojkotten. Ett annat förslag är att turas om att äta hemma och hos vänner, för att på så vis minimera antalet maträtter man behöver laga under veckan.
Maten som sådan går naturligtvis inte att rationalisera bort, men med lite fantasi går det att vägra handla från matjättarna under en vecka. I Kroatien genomfördes nyligen en liknande bojkott. Under en dag sjönk försäljningen med femtio procent, och politikerna kände sig nödgade att ta upp frågan på dagordningen.
Oavsett hur stor inverkan protesten har på de svenska matjättarna har initiativet redan lett till en diskussion om matpriserna. Bojkotten ställer frågan som politiker och handlare borde tvingas svara på: vad är egentligen priset för att leva? I dag är svaret på den frågan en summa som är satt långt över människors betalningsförmåga.
Det ligger i allas intresse att ändra på det.
Elina Pahnke är just nu aktuell med boken ”Alla ska äta” (Ordfront förlag).
Café Bambino: Korkade liberaler och alltings skönhet
