”Vi är kända för våra relationsproblem, fine”
SCEN FRÅN ETT SKENÄKTENSKAP
Jag, Bokmässan och vår terapeut sitter i Rum för parterapi.
TERAPEUTEN: Tjena, tjena.
BOKMÄSSAN: Hej, hej.
JAG: ¡Hola!
TERAPEUTEN: Och… hur vill ni börja idag?
BOKMÄSSAN: Fråga honom. Har han ens öppnat programtidningen som vi postade? Vi vet inte riktigt varför vi…
JAG: Dolly Style kommer? Så. Och den Mustiga Mauri? Och Ingela Strandberg? Räcker det? Dramatiken är den nya poesin. Det är så lätt att skriva dramatik.
BOKMÄSSAN: Pilates är den nya poesin.
JAG: Ha! Programtidningen är den nya porrtidningen. Och Jonas Gren bor i en grotta. Det är fri surf i Platons grottliknelse.
TERAPEUTEN: Ni har en jättefin jargong, verkligen, men, ska vi flytta fokus, kanske?
JAG: Ingen vill ha den här texten. Det är ett omfattande svindleri det handlar om här. Ingen är kär i den här texten. Ingen begär den här texten. Den här texten är oönskad, lite äcklig. Inte tillräckligt äcklig för att bli sexig, det här är inte body horror-novellistik, det här är inte ens mörk självhjälp, det här är bara äckligt, på det där poänglösa viset.
BOKMÄSSAN: Det här är ingen text? Det här är ett samtal? Ett samtal som lika gärna hade kunnat vara ett mail eller en seriestripp av Liv Strömquist?
JAG: Den här texten är giftig absolut, men trist. Ingen vill visa upp den här texten, peka ut den, ställa ut den, läsa ut den eller in den. Den här texten har sökt efter texter i samma situation sen den kom i puberteten. Ingen vill dramatisera den här texten. Missförstå mig rätt (de tre vackraste orden), Aftonbladet kommer att publicera den här texten (online), det har jag kontrakt på (muntligt), men det tar slut ungefär där. Det går inte ens att läsa Aftonbladet performativt i det offentliga rummet längre eftersom…
BOKMÄSSAN: Vad pratar du om?
TERAPEUTEN: Vänta. Det är snart er tur.
JAG: … det offentliga rummet inte finns! Ni borde ha ett rum på årets mässa som heter Det offentliga rummet. Rum för poesi känns lite obsolet? I Det offentliga rummet kan performativa killar samlas för att läsa utan att dömas av omvärldens hån. Ett tryggt rum för jävla karlar som älskar när våran pojke mördar. Ett tryckt rum i brist på bättre förslag.
BOKMÄSSAN: Det här är som att valla en katt i en störd trädgård. Eller, som du skulle uttrycka det, det här är som att äta en hatt?
JAG: Svälja en skatt, mäta ett hatbrott. Jonathan Hatbrott.
BOKMÄSSAN: Ok, cringe edgelord-Lennart Hellsing.
JAG: Den här textens ögon är inte här uppe. Den här texten är dömd att leva ett helt liv i relativ ensamhet. Den här texten har negativa upplevelser av kontakter med vården och rättsväsendet. Ingen kommer att minnas den här texten, vilket betyder att ingen kommer att hata den, vilket är ett hemskt öde för en text. Den här texten suktar efter mänsklig värme. Det är så jävla pinsamt. Tänk er den här texten som ljud, det går inte. Tänk dig att författaren till den här texten går från ett stort förlag till ett annat stort förlag. Det går inte. Den här texten är dömd på förhand och det är en bra grej. Det är bra och viktigt att den här texten är kränkt, för att inte säga bitter. Den här texten är inte ens ett spel för gallerierna, om det ändå vore så väl! Att skriva den här meningslösa texten är en smärre radikaliseringsprocess i sig självt.
BOKMÄSSAN: Du är bara kränkt, för att inte säga bitter. Din tid är över?
JAG: Den här texten kommer inte ens lyckas med att döda någon.
BOKMÄSSAN: Yolo.
JAG: Ono?
BOKMÄSSAN: Sluta skriv om oss bara? Sluta ta upp plats?
JAG: Det här är kanske den tredje texten jag skriver om er, om Bokmässan, innan ni, Bokmässan, äger rum. Eller den fjärde. Jag vet inte riktigt. Jag har inga ambitioner längre. Jag är inte klärvoajant längre. Jag dansade en sommar av hat, en sommar på speed, nu är jag full av vadd. Inte sockervadd, vanlig vadd. Jag är avpolletterad som en av dina franska, AI-översatta flickor. Jag är lika me tooad som den där Slas-pappfiguren Håkan Lagher bär omkring på. Den som läser detta har sig själv att skylla. Jag skulle aldrig uppmana någon att läsa en text eller en bok. Det finns en knapp som heter avfölj och det finns ett ögonlock man kan stänga (vissa har till och med två). Jag drömmer bara om att skriva något torrt och mycket enkelt, en gång för alla. Eller drömmer och drömmer. Jag skriver det. Jag säger det nu. Jag kommer transkribera det sen. Något mycket gammalt som kommer försent till allting, för att citera en grej Joar Tiberg sa till mig i Karin Mammas kök på Gotland för hundra år sen. Något mycket gammalt som kommer försent till allting! Ingen krystad hyperbol till science fiction, inget poserande korthus till ordvitsorgie, ingen juvenilt desperat raljans. Jag känner mig som hon som gifte sig med Berlinmuren, men det har jag gjort förut.
BOKMÄSSAN: Är du klar?
JAG: Ja.
BOKMÄSSAN: Vi är ju inte ens gifta.
JAG: Björn Ranelid kan viga oss? Jag respekterar honom. Hans nya novelletter, de som han skriver i betalt samarbete med Stryktipset och Svenska Spel, är ganska sublima i all sin förutsägbara, frälsta banalitet.
BOKMÄSSAN: Jesus.
JAG: Jag kan byta namn till Monterverde. Om vi gifter oss. Monter. Fattar ni?
BOKMÄSSAN: Du är ett monster.
JAG: Vi är kända för våra relationsproblem, fine. On och off, liksom. Kuken. Ge mig kuken, monsieur.
BOKMÄSSAN: Fuck off. Förlåt… vi är kända, men du är knappast känd för någonting.
JAG: Varför får jag aldrig något pris, till exempel? Jag är ju i princip en frimurare.
BOKMÄSSAN: Dan Brown kommer till Bokmässan utan att få något pris? Linus De Faire kommer till Bokmässan utan att få något pris? Han får inte ens ett brunnslock. Hundratals författare kommer till Bokmässan varje år utan att få något pris. Tusentals.
JAG: Lite desperat, ändå. Med Sjöjungfrun.
BOKMÄSSAN: Vad snackar du om?
JAG: Ni borde döpa om det där ”priset” till… Den Vulgära och Falska Sjöjungfrun.
BOKMÄSSAN: Det där är bara en tom, dansk provokation. Du kan lika gärna tejpa för munnen, med silvertejp. Minns du?
JAG: Ni känner igen en tom provokation när ni ser en tom provokation. Ni går igång på det, erkänn.
BOKMÄSSAN: Ursäkta? Vad är ditt problem? Du är alltid bjuden på vår märkliga VIP-middag, i katakomberna. Det blir tredje året nu? Fjärde? Du tackar alltid ja, till allting. Det är patetiskt.
JAG: Ja, jo, ja.
BOKMÄSSAN: Tror du vi har glömt att du tog en selfie med Jan Emanuel i hans svit bara några år efter att du bojkottat oss för att stå 300 meter bort och presentera radikala poeter tillsammans med Johanne Lykke Holm…
JAG: Man brukar få en bra negroni, där nere, i er källare, det ska ni ha, annars är mitt minne lika kort som…
BOKMÄSSAN: Det var ju inte succé direkt förra året. När du läste din ”dikt”. På vårt 40-årsfirande.
JAG: Jag är beredd att hålla med.
BOKMÄSSAN: Tareq Taylor bröt nästan ihop. Den fina mannen.
JAG: Jag gillar dålig stämning, okej?
BOKMÄSSAN: Handlar det här om dig eller om oss? Du var bara full. Eller vad heter det. Abstinens? Kemisk ångest? Du är full just nu?
JAG: Det här handlar bokstavligen talat om ingenting! Det kallas att dricka sig igenom antabus, och det är det värdigaste du kan göra med ditt andra liv!
BOKMÄSSAN: Vi kommer inte att betala för den här terapin.
JAG: Det räcker om ni bjuder på en räkmacka som heter som en mycket rymlig kondom. Linus De Fair Play.
BOKMÄSSAN: Det är det här vi menar.
JAG: Skillnaden mellan kärlek och lust är ungefär lika stor som den mellan dramatik och hyckleri.
BOKMÄSSAN: Nonsens.
JAG: Norstedts? Det virala förlaget. Rasmus Landströms våta dröm.
BOKMÄSSAN: Nonsens.
JAG: Akut nonsens.
BOKMÄSSAN: Ska vi säga så?
JAG: Ja, det blir bra. Som ett öppet sår. Så länge vi inte har sagt någonting.
BOKMÄSSAN: Nästa år, samma tid, samma plats?
JAG: Nästa sår? Jag skulle hellre ta mitt liv.
BOKMÄSSAN: Inshallah.
TERAPEUTEN: Tack så mycket för idag.
Fotnot: Texten framfördes i går av Elis Monteverde Burrau i Aftonbladets monter på bokmässan.
Café Bambino: Kvinnorna är de nya Sverigedemokraterna
