Det är en av de bästa serierna på 2020-talet
Vi har längtat efter ”Severance” andra säsong
Trots att man inte behöver eller vill ha fler streamingtjänster tvingas man ibland signa upp sig på ännu en. Apple TV+ har inte mycket att komma med men de har ”Severance”. En av, om du frågar mig, 20-talets mest fulländande serier som verkligen förtjänar våra trötta ögons flackande uppmärksamhet.
Det är inte bara kombinationen av både ”plot” och ”vibe” som gör den sevärd. Det är när tv-dramat, den kanske lägsta formen av konstuttryck, faktiskt får lov att stimulera synapserna på samma sätt som en målning som det blir något att ha.
Under första säsongen av ”Severance” kunde jag komma på mig själv med att, på äkta boomermanér, fotografera min dumma tv när jag kände ett behov av att föreviga den vackra bildkompositionen. Men trots att jag uppmuntrade alla i min omgivning att skaffa ett konto för att ta del av serien så inser jag nu tre år senare, när säsong två har premiär, att jag knappt minns någonting av storyn. Inte ens det mest minnesvärda som klampar in i ens hjärna klarar av att klamra sig fast i vår splittrade tid.
In och sen ut ur huvudet när säsong tjugosex av Robinson ska få plats. Tråkigt för alla oss som tycker om att minnas. Men att glömma bort är kanske också synonymt med att fånga dagen? Timmarna går oavsett, så länge jag kan försäkra mig själv om att de innehållit någon typ av njutning är det väl skitsamma vad som stannar kvar?
Kanske är det också därför som anslaget i ”Severance” är så lockande. De flesta anställda på Lumon har ett litet chip i hjärnan som klyver dem i hissen på väg till jobbet. Mark S (Adam Scott), Helly R (Britt Lower), Irving (John Turturro) och Dylan G (Zack Cherry) är några av dem. Deras ”outie”, människan utanför kontorstid, vet inget om arbetslivet, och deras hårt arbetande ”innie”, vet ingenting om världen utanför eller varför de gått med på det här förfrämligandet av sig själva. Det är alienationsteori i science fiction-format. Underbart.
Serieskaparen Dan Erickson gör tillsammans med regissören Ben Stiller anspråk på de stora frågorna om mening (vad innebär det att låta timmarna gå?) och jaget (vem är jag utan mina minnen?). Om frihet (blir jag mer eller mindre fri om jag skiljer mig själv från mitt arbetsliv?), döden (är en person som är död och en person som bara inte är här samma sak?) – och kärleken (vilken del av en annan person är det man egentligen älskar?). Ändå är det när arbetslivets tyranniska alldaglighet skildras genom den psykologiska thriller-linsen som det är som bäst.
Lumon har i den andra säsongen lyssnat på kritiken från sina ”innies”. Reformerna som genomförts för arbetarnas välmående består av nytt snacks i automaten och ett rum med lustiga speglar.
Men något är fortfarande ruttet. På den nya chefen Mr Milchicks bakgrundsskärm hovrar fortfarande namnet på den förra chefen. Dylan G som fått sparken för att han mixtrat med klyvningen kan inte få något nytt jobb eftersom arbetsgivaren på företaget ”Great doors” vill ha en person på arbetsplatsen, inte två! Att återgå till en arbetsplats som inte vill ha med honom att göra blir då hans enda alternativ.
Både ”Squid Game” och ”Severance” är i slutändan inte mer än gulliga försök att kritisera kapitalismen
För något år sedan talades det om en tv-trend där rika personer porträtterades som onda och förkastliga. ”White Lotus”, ”Triangle of Sadness” och ”Succession” är några av dem. När nu streamingplattformarna distribuerar serier som ska vara någon form av arbetsplatskritik eller kritik av det kapitalistiska produktionssättet blir det ofta platt. ”Squid Games” andra säsong gick inte att se klart. Inte ens genom att scrolla på telefonen samtidigt klarade jag av det.
Likt alla stora företag har även Apple haft arbetsplatsproblem där man bland annat hindrat anställda från att diskutera sina fackliga rättigheter. Forskare på techbolag blir av med jobbet om de inte levererar resultat i linje med företagets övertygelse i frågor gällande bland annat AI.
Både ”Squid Game” och ”Severance” är i slutändan inte mer än gulliga försök att kritisera kapitalismen, som aldrig kan försvinna utan endast inta en ny form. Exploateringen blir mer subtil och på så sätt svårare att kritisera.
I en sådan värld är det är inte svårt att förstå att vissa önskar att man kunde klyva sig själv.