Misogynin som Faithfull mötte var helt gränslös
”Broken english” är en vild dokumentär
Till slut har jag försökt ta reda på vad Marianne Faithfulls ”Broken english” handlar om. Något med terrorism, Bader Meinhof, det tyska. Varför dök den upp i mitt huvud igen? Jo, låten har gett titeln till en experimentell dokumentärfilm som visas på Tempo dokumentärfestival.
Marianne Faithfulls stora comeback 1979 var episk, låten av den sort som kunde definiera en tid. Men filmen ”Broken english” är inte det vanliga idolporträttet, där den ena efter den andra ska babbla om exakt hur fantastisk någon känd person är. Här är det i stället en ramberättelse där ”The ministry of not forgetting”, anförda av en stram Tilda Swinton, gräver fram både glömt och ihågkommet ur Faithfulls liv och karriär.
Det är väldigt fint, påminner ibland om de där polisutredningarna i brittiska deckare: det dras tidslinjer, kollas på foton, lyssnas på gamla kassettband. Man tittar, lyssnar, funderar. Allt för att mota bort glömskan. I vår tid med sin AI måste den data som finns vara hel. Fragment duger inte, för sådana kommer AI:n feltolka, konstaterar Swinton.
Hur nu minnet av en människa blir helt?
Faithfull är med själv – när hon gick bort i januari förra året var filmen inte helt klar – och hennes närvaro är helt underbar. En vänlig, lite rund dam, som vet precis hur hennes liv blev, hur hon förminskades, knöddes in i en roll som inte var hennes. Men också: ”I’ve actually been living a lovely life”.
Misogynin hon mötte, både i samband med genombrottet i mitten av 1960-talet och när comebacken är på gång 15 år senare, var helt gränslös. Hon brandades som den som blev upptäckt, rentav skapad, av andra. Det snygga ansiktet. Hon fråntogs all agens. Och hennes karriär i pop- och rocksvängen komplicerades förstås av förhållandet med Mick Jagger. Hon sågs som bihanget, den lite struliga missbrukaren. När hon skrev ”Sister morphine” var det hennes ”egen Frankenstein” – monstret som kom att förfölja henne. Hennes självporträtt i en mörk spegel har hon också kallat låten.
Hon spelade in den först (1969) och ett par år senare dök den upp på Rolling Stones ”Sticky fingers” men helt utan att hon creddades. Och så där höll det på.
I dokumentären läggs sakta det pussel som ska få oss att inte glömma. Och vad glömmer jag inte? Kanske avslutningens jammande med Nick Cave med flera. Kanske hennes rörda leende när något gammalt minne spelas upp.
Greppet med en forskande ramberättelse och de många klippen är roligt, det skapar en akut känsla av frihet. Gränsen för kreativiteten, både filmskaparnas och Faithfulls, nöts ner. Som om det där galna 60-talet var tillbaka? Men på ett jämlikare sätt.
”Broken english” visas den 3 och 4 mars på Tempo dokumentärfestival
