Trots Metoo bryr sig få om gränslösa kulturmän
Vi ser en typ av feminister som inte reagerar alls
Unga ligger och dricker mindre än någonsin, vi vet det nu.
Vi har gått vidare till nästa diskussion: förändringar i feministiska värderingar. Jag har läst Lykke Eder-Ekmans och Åsa Beckmans inlägg i debatten kring kulturmannens återkomst – och jag vågar påstå att det är ett fenomen vars verkliga grund ligger i framfarten av en mer blå, egoistisk feminism.
I liberalfeminismens anda tycks det egentligen inte till om något alls. Man är den där sköna tjejen. Har vaggats in i tron att det absolut viktigaste är att sätta sig själv först. Den här typen av feminist tycker ingenting om någonting, om det inte gäller en själv.
Vi befinner oss i en tid härdad av Metoo-rörelsen, vilket märks på så sätt att det finns en överhängande rädsla hos kvinnor för att gå för långt. Detta i kombination med alltmer självupptagna strävanden efter lycka och framgång gör rummen till platser som tvingar oss till att fokusera på individen. Annars är överlevnadschansen lika med noll. Det är så liberalismen funkar, att bli stark på andras nedgångar. En manscentrerad tillvaro accepteras samtidigt som vi vaggas in i en illusion som lovar att kvinnorna visst har det bra. Det nöjer vi oss med, eftersom vi har glömt att man har rätt att leva i en tillvaro där kvinnan inte alltid är sekundär.
Ett fruktansvärt sammanhang för en ung tjej i etablissemanget, eller för kvinnor generellt. Det finns inget skyddsnät i ett klimat med bortvända blickar tillhörande folk som först och främst värnar om sig själva. Plötsligt har man ingen i sin närhet som verkligen bryr sig. Och det där med att vi höll killarna ansvariga för deras beteenden tycktes bara vara en fluga.
Killar kommer alltid att vara killar, och det verkar vara en ursäkt i sig att vara kille.
På senare tid har jag x antal gånger befunnit mig i en rökruta, där jag utropar Fy fan va sjukt och Folk accepterar väl inte bara det där? om kulturmäns agerande. Varje gång har jag fått svaret att folk inte bryr sig. Det är en alldeles för stor personlig uppoffring att reagera. Det ser smutsigt ut, men bottnar i en större ideologisk struktur snarare än bristande medkänsla. Liberalfeminismen slukar dig, mig och oss alla. Så var börjar förändringen, på individnivå? Ja, kanske.
Åsa Beckman har en poäng när hon menar att Lykke Eder-Ekman kan vända sig till henne när hon tröttnat på männens maktövertag. På ett aningen nedvärderande vis argumenterar hon för en åsikt som vill förändra tillvaron, genom att börja med individen. Hon pressar Eder-Ekman att reflektera över sin egen roll i sammanhanget då hon tvingar henne att fundera över sitt ansvar. Vad för signaler sänder hon egentligen ut, med en text där hon avslöjar sin förskönade bild av kulturmannen?
Samtidigt är Eder-Ekmans krönika en ärlig skildring av det som många känner men inte pratar om. Det är klart att vi alla är slavar under vårt behov av manlig bekräftelse. Vi är uppfostrade av ett samhälle vars mål är att tjäna pengar på vår underlägsenhet. Det är inte konstigt att reagera som Eder-Ekman gör, men frågan landar i om det är rätt eller fel i att erkänna den i text.
Det är rimligt att reflektera över våra inre dialoger i ett offentligt rum, för alternativet är att vi upprätthåller en tystnadskultur som förr eller senare spricker. Samtidigt finns det en risk med att naket förmedla en känsla utan att tydligt balansera upp den med eftertanke och självrannsakan.
Känslor har vi alla, men avsaknad av kritisk granskning i förhållande till kontext och omgivning gör saken desto mer riskabel. Förutom att återgivningen av känslor på detta vis lätt kan missuppfattas som åsikter, blir fokuset efter att ha läst Beckmans krönika huruvida Eder-Ekman ska fortsätta svärma runt männen eller ej.
Beckman gör samma misstag som liberalfeminismen när hon framför sin tes, eftersom hon rikta strålkastarna mot en enskild person. Debatten, som hade gynnats av att vara allmän, blir intern och tråkig. Och inte minst kontraproduktiv, om vi nu ska tackla faktumet att vi är infekterade av en liberalfeminism som äter sig fram tills vi alla äro offer och hjälplösa.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Konstpodd: I själva verket
