Alla är förtvivlade, men några har ansvar
Att unga skickas till Iran är resultatet av medveten politik
”Vi försöker leva på våra liv. Men hela tiden är tanken och blicken fäst vid något annat också. Vi kan känna upproret i våra kroppar, i vår kärl. En känsla av kamp, hopp. En doft av frihet.”
Så skriver kulturminister Parisa Liljestrand i sociala medier, om hur hon känner inför det som nu pågår i hennes födelseland Iran – folkets allt högre rop på frihet och regimens mordiska reaktioner.
Miljöminister Romina Pourmokthari har också rötter i Iran, och även hon skriver om hur hennes förhoppningar blandas med fasa: ”Vaknar varje natt vid 03 och kollar om flashen har kommit än, att diktatorn är död eller har flytt landet” och några meningar senare: ”Jag tvingar mig själv att se klart filmerna när blodet och livet rinner ur deras modiga lejonsjälar”, syftande på de demonstranter fått betala det yttersta priset i frihetskampen.
Alla normalt funtade människor känner sympati, både med iraniernas modiga kamp mot diktaturen och med ministrarnas oro. Även utan egen koppling till Iran är det hemskt att se bilderna av våldet, av döda kroppar vid bårhus – om det dessutom skulle kunna vara familj, släkt, vänner… Fruktansvärt.
Men trots min sympati kan jag inte låta bli att påpeka detta: både Parisa Liljestrand och Romina Pourmokthari sitter i en regering som ser till att Ayla, 21, måste lämna mamma och syskon i Sverige och utvisas till – Iran.
Ayla ingår i gruppen av så kallade tonårsutvisningar. Det är personer som kom hit som barn med sina föräldrar men som när de blivit myndiga och ska förnya sitt uppehållstillstånd bedöms som vuxna och måste ha egna skäl till att få stanna. Som Carl Bexelius, rättschef på Migrationsverket, säger i Aftonbladets reportage, beror dessa allt fler utvisningar på en allt stramare migrationspolitik. 2023 beslutade Tidö-regeringen att ta bort möjligheten för den som fyllt 18 att få stanna även om det fanns ”särskilt ömmande omständigheter”, till exempel att man hade sin familj här. Det gäller också de som kom före 2023. Så att Sverige nu tänker skicka Ayla ensam till Iran är inte en slump eller ett misstag utan resultatet av en medvetet förd politik.
Jag tror att både Parisa Liljestrand och Romina Pourmokthari är normalt funtade människor, och jag väljer att tro att de inte vill att Ayla ska skickas till våldets och förtryckets Iran. Men de kan heller inte ducka ansvaret för att sitta i en regering som åstadkommer just detta.
”Jag känner mig jätterädd”, säger Ayla till Aftonbladet. Alla normalt funtade människor förstår henne.
