Socialdemokratin ska inte skämmas över IB
Underrättelsetjänsten var i nationens intresse
Föreställ er att vänstertidningen Flamman skulle avslöja existensen av Sveriges utrikes underrättelsetjänst, Kontoret för särskild inhämtning (Ksi), namnet på dess chef och dess kontakter med andra västliga demokratiers underrättelsetjänster. Då får ni IB-affären 1973. Fram till publiceringen av Peter Bratts och Jan Guillous detaljerade reportage i FiB/Kulturfront var både identiteten på Sveriges underrättelsechef och själva det faktum att landet hade en nationell underrättelsefunktion strängt hemliga. Inte ens spionen Stig Wennerström visste att IB:s direkta föregångare, T-kontoret, fanns.
Det var också okänt att Sverige utbytte underrättelser med Natostormakterna och Israel. Just detta var vad avslöjarna själva betraktade som ”den stora grejen” med IB, framhöll Guillou för några år sedan då affären fyllde femtio. Alltså inte bara, eller ens främst, IB:s bevakning av kommunister på svenska arbetsplatser. Hela verksamheten ansågs vara suspekt.
En liknande syn på IB går igen i författaren Gunnar Ardelius nya roman, ”En dag av törst” – en Graham Greene-doftande sjuttiotalsberättelse om en alkoholiserad medarbetare på låg nivå i den svenska underrättelsetjänsten.
Ardelius beskriver IB som ”ett okänt universum med märkliga lagar som var fullt av håligheter, falluckor och språng – där maktcentrum inte låg på de punkter där grundlagen lagt dem utan hade förskjutits in i en halvdager där anonyma sällskap överlade och jämkade samman sina intressen, en politik i strid med fastställd alliansfrihet”. I en essä för Expressen kultur skriver han också att Socialdemokraterna måste göra upp med en för partiet utmärkande lojalitetskultur, som än i dag hindrar dem från att ”tvätta byken” i frågan om IB.
Bevakningen av inhemska kommunister, som även och framför allt tog sig andra former än IB, behövdes däremot dessvärre
Men varken socialdemokratiska regeringar eller den svenska staten har något uppenbart att skämmas för. IB var aldrig någon partipolis, utan en legitim underrättelsetjänst. Utrikesspionaget och samarbetet med allierade – i formell mening eller ej – var man tvingad att mörka av hänsyn till Sveriges väl. Transparens och en landsgagnelig säkerhetspolitik går sällan väl ihop, som ironiskt nog Jan Guillou lärde svenskarna med ”Coq rouge”-dekalogen under 1980- och 1990-talen. Vilka moraliska överträdelser har den fiktive Carl Gustaf Gilbert Hamilton, anställd på IB i den första boken, inte begått ”i nationens intresse”?
Liksom Guillou och Bratt kritiserar Ardelius även den inrikes verksamhet som allmänt har kommit att benämnas åsiktsregistreringen. Genom min forskning om Sverige under det kalla kriget och samtal med tongivande socialdemokrater som var med har jag kommit att anse, att även den verksamheten var i stort sett riktig. Det principiella felet låg i att Socialdemokraterna genom att skapa IB lät upphäva den normala bodelningen mellan säkerhets- och underrättelsetjänst, så som T-kontorets chef, Thede Palm, förutsåg och fruktade. Bevakningen av inhemska kommunister, som även och framför allt tog sig andra former än IB, behövdes däremot dessvärre. Redan 1948 bekymrade sig Tage Erlander för att det svenska kommunistpartiet kunde medverka i en sovjetisk kupp mot Sverige.
Skälet till att det är denna sida av IB-affären som de flesta människor fortfarande minns och upprörs över är att de som stod under bevakning av myndigheterna, arbetsgivarna och fackföreningarna den gången var vänstern. De förment goda, vars gamla kämpar må ha avsvurit sig lojaliteten med kommunismens inkarnationer Kina och Sovjetunionen men fortfarande kommer undan med att beskriva kommunismen som ett slags idealism.
Gunnar Ardelius kallar det för angiveri. Många läsare nickar nog instämmande, samtidigt som de stödjer långtgående övervakning och disciplinering av antingen invandrare eller högerextremister.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan och aktuell med boken ”Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen”.
Café Bambino: Amerikanska män, Open AIs mördarrobot & dataslavar
