Därför ändrade jag mig om Palme och Sovjet
Vi i högern förstod aldrig sossarnas strategi
Jag har gjort det ovanliga att förändra min åsikt utifrån nya observationer och belägg. En gång ansåg jag att Olof Palme var den emblematiske socialdemokratiska medlöparen. Han som vintern 1968 gick i spetsen för ett fackeltåg i Stockholm mot USA:s krigföring i Vietnam tillsammans med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chan. Och som i ett berömt uttalande under 1980-talet betonade att ”vi inte sysslar med antisovjetism”.
Ja, för inte så länge sedan hade jag nog instämt i högerskribenten Daniel Schatz ord på X härförleden, att ett sovjetiskt frimärke prytt med Palmes ansikte ”påminner oss om vilken sida av historien vi aldrig vill återvända till”. Eller Elon Musks uppmärksammade påstående, att Palme ”förstörde Sverige”.
Jag hade nämligen köpt den historieskrivning om efterkrigstidens svenska utrikes- och säkerhetspolitik som har traderats i högern i decennier, och som är den kanske främsta drivfjädern till den nuvarande regeringens beundrande inställning till Nato och kompromisslösa stöd till Ukraina mot Ryssland. Genom Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) och spring på ungmoderata seminarier lärde jag mig också tidigt i mitt politiska liv att endast de borgerliga partierna hade stått på rätt sida i det kalla kriget.
Medan Socialdemokraternas tilltagande fanatiska inställning till den officiella neutralitetspolitiken ledde dem till underdånighet för kommunistiska stater, ville redan högerledaren Jarl Hjalmarson tala klartext om att Sverige – som i hemlighet samarbetade med Nato – hörde hemma i västlägret.
Men med tiden har jag omvärderat denna borgerliga historieskrivning. Bakgrunden är att jag under fyra år har forskat om den hemliga svenska motståndsrörelse – eller stay behind-organisation – som Tage Erlander tog initiativ till 1949, Palme sanktionerade med sin egen namnteckning 1970 och som fanns kvar ännu efter Berlinmurens fall. Jag har då haft skäl att fördjupa mig i Socialdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitik under det kalla kriget, och att samtala med tongivande partiföreträdare och statsmän som Ingvar Carlsson och Björn von Sydow.
Det arbetet väckte en ny respekt för Socialdemokraterna hos mig. Varken Erlander eller Palme hyste någon sympati för kommunismen och dess inkarnation Sovjetunionen. Men likt de ”1940 års män” som genom list och finter räddade Sverige undan en tysk ockupation, var bägge högst medvetna om Sveriges geografiska öde och landets begränsade försvarsförmåga. Två faktorer som trots den militära livlinan till väst gjorde det svårt, till och med farligt, för Sverige att uppträda som moralisk stormakt i förhållande till Sovjetunionen.
Tvärtom kunde det, till exempel, ligga i landets intresse att Erlander höll sig med en utrikesminister – Östen Undén – som uppfattades som Sovjetvänlig (och inte var orienterad om den verkliga, västorienterade utrikes- och säkerhetspolitiken eller närmare insatt i förberedelserna för en svensk motståndsrörelse). En sådan gest förvillade inte bara fienden i öst, utan höll även ihop den svenska arbetarklassen. Tillväxten av Sveriges kommunistiska parti, SKP – det länge helt Moskvastyrda femtekolonnpartiet till vänster om Socialdemokraterna – hölls i schack.
Samma skäl förefaller ha legat bakom Palmes agerande. Enligt nyligen avhemligat arbetsmaterial från Rolf Ekéus säkerhetspolitiska utredning kände sig Palme tvungen att delta i Vietnamdemonstrationen ”för att inte förlora väljare till kommunisterna” under höjden av 68-vågen. Men han bad samtidigt överbefälhavaren Stig Synnergren ”att upprätthålla goda förbindelser med amerikanerna”, vilket också skedde. Det dolda militära samarbetet med USA och andra västmakter klarade sig i stort sett oskatt undan Vietnamepoken.
Detta bör inte beskrivas som medlöperi och undfallenhet, utan tvärtom som realism och patriotism. Landets säkerhet hade inte bättre gagnats av den världsförbättraranda och Natoaktivism som både Hjalmarson och senare högerledare gav uttryck för.
Till skillnad från borgerligheten förstod Socialdemokraterna dessutom att Sverige har egna intressen, skilda från västmakternas. Först i samband med socialdemokratins (ny)liberalisering under 1990-talet, som denna sidas Karin Pettersson skildrar i boken ”Förbannelsen”, slogs dessa nationella instinkter ut. Och först då upphörde neutralitetspolitiken att vara ett medel, för att i stället bli ett mål i sig.
Men under hela det kalla kriget var det viktigaste inte att stå på rätt sida av historien, utan att stå utanför en storkonflikt. Det är en princip som både socialdemokratin och högern har skäl att återupptäcka.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan och aktuell med boken ”Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen” (Albert Bonniers förlag 2025).
