Klart vi ska fortsätta att hylla Sonja Åkesson!
Små under sker när hennes språk tar hand om eländet
”Inte ett glitter just nu, i morgonens påse”, tänker jag till kaffebryggarens surr och med blicken ut i grådiset. Senare, på väg hem från jobbet när hjärnan är överkokt av telefon- och tunnelbanereklam kommer en annan fras: ”Varför kör Bra-Bra så bra? Varför kör Bra-Bra så bra? Varför viftar hunden med svansen?”
Vissa rader ur Sonja Åkessons författarskap har fäst sig vid mig som läsare. Jag tycker om ”morgonens påse”, men förlåter även ”Bra-Bra” för den infernaliska fest orden skapar i min hjärna. Dikten förebådar samlingen ”Pris” (1968) som helt ägnas åt att, genom ett snillrikt kollage ur herr- och veckotidningar, bända kapitalismens säljspråk.
Det är förträffligt att Norstedts återutger Sonja Åkessons samlade poetiska verk till hennes hundraårsdag, i dag den 19 april 2026. Inte bara för att mitt eget gamla ex av Bra böckers utgåva från 1986 är nödlagat med silvertejp, utan för att boken varit allmänt svår att få tag på. Den nya utgåvan är en snyggare layoutad kopia av den gamla, med samma elva diktsamlingar från debuten ”Situationer” (1957) till den postuma ”Hästens öga” (1977). Några föråldrade uttryck (n-ordet etc) har bytts ut, annars är allt sig likt – och gott så.
Dags för nya generationer att möta Sonja Åkesson i helfigur och känna efter om de gillar hennes särskilda famnande av livets deppighet – med alla smutsiga bilar, beiga väntrumsmöbler, trånga normer, trista knull, kärlekssorger, åldersnojor och krigsrapporter. Saken är ju att små under börjar ske, när hennes språk tar hand om eländet.
Övningar
Griper efter halmståt. Trampar
på i ullstrumporna
i klaveret
vatten
Trampar vatten.
(Griper efter halmstråt igen)
Så in i vassen under isen
nere
i egen tunna.
I en dikt som denna, ur ”Husfrid” (1963), finns de tröstlösa försökens kroppsvarma bottengemenskap. Samtidigt finns en munter lek med språket och dess talesätts-tramp i klaver och tunnor. Språket ger rundgången variation – och därmed energi. På det igen; kanske skulle man prova att trampa någon på tårna nästa gång, och se vad som händer?
Åkesson vet att gruset är granne med känslornas rymdsprång
Dessutom är Åkesson fin på att med mild ironi skildra den där lite pinsamma längtan till något sprakande större, som kan bli särskilt stark under en stjärnhimmel. Som för pilotfrun i ”Hässelby, jorden” i dikten ”Kvällspromenad”, hon som plötsligt inte har lust att gå hem (eller till symötet eller psykologicirkeln). Åkesson vet att gruset är granne med känslornas rymdsprång. I den jazziga signaturdikten ”Självbiografi” – den som börjar ”Jag lever ett lugnt liv på Drottninggatan 83 a på dagarna” – liknar diktjaget sig själv vid en potatis: ”Vid minsta källarljus dessa famlande stänglar / Men aktas för stötar. / Aktas för kyla.” En potatis, med groddar – vilken bild för en längtan som överlever där den knappt borde.
Klart vi ska hylla Sonja Åkesson! SVT gör det med en återutsänd dokumentär från 2006. Gotlands konstmuseum i Visby gör det med en sprillans ny utställning och en uppmaning till allmänheten att skicka in texter i Sonja Åkessons anda. Sveriges Radio har redan förfirat med ett fint avsnitt av Lundströms bokradio där några av poetens fans från nu och då kommer till tals, som Kristina Lugn, Lina Ekdahl, Jenny Tunedal och Frida Hyvönen. De tre sistnämnda är också med och ordnar hyllningskvällar i Stockholm och Göteborg.
Hyvönen var en av de musiker som arrade och sjöng in dikter på plattan ”Sonja Åkesson tolkad av …” från 2010 (finns på Spotify). Nu har hon skrivit förordet till Norstedts utgåva av dikterna. Hyvönen lyfter fram Åkessons insats som låtskrivare på skivor som blev ikoniska för Grupp 8:s kvinnokamp på 70-talet – ”Sånger för kvinnor” som Ulla Sjöblom sjöng in, och ”Tjejclown” som var ett banbrytande, helkvinnligt musikprojekt 1974.
Sonja Åkessons blick för kvinnors särskilda belägenhet i patriarkatet fanns med tidigt i hennes skrivande. I en svit med Gotlandsbilder från debutsamlingen skildrar hon hur en lantflicka blir gravid, efter något som kan tydas som en våldtäkt: ”Skärvor från krossade ölflaskor / speglade länge efteråt / kjortelns uppfläkta midsommarglädje.” En oftare citerad dikt på temat kvinnoförtryck är förstås ”Äktenskapsfrågan I–II” ur ”Husfrid” (1963), som förra året blev del av svensk kanon, kanske mer för slagkraften än som höjdpunkt i författarskapet.
Han är inmålad i ett hörn, ensam och oälskad
Dikten börjar med frasen ”Vara vit mans slav”; här talar kvinnan ur en position som tidstypiskt dubbelexponerar hemmafruns och slavens. I diktens andra del är det mannen som får tala. Han längtar till ”Hula-Hula!” där gummorna inte gnäller – så visst, han är något av ett kolonialistiskt as. Men poeten skriver också fram hans osäkerhet. Barnen vill inte längre prata med honom och hustrun vill nog mest bli försörjd. Han är inmålad i ett hörn, ensam och oälskad. Åkesson ironiserar gärna, men dömer aldrig. Hon känner igen andras bekräftelsebehov i sitt eget – ett memento för vår tids polariserade debatt.
På bilder sitter Sonja Åkesson ofta med en cigg och huvudet tungt lutat i handen. Hennes röst låter ibland släpig av tabletter på inspelningarna. Tänk att hon ändå orkade så mycket. Orkade bryta upp från ett för tidigt äktenskap på Gotland, orkade genomleva en av sönernas död i leukemi vid två års ålder. Orkade lita på potatisens ljussökande groddar och anmäla sig till skrivarkurser. Orkade vända underklass-skammen till en styrka i dikten. Orkade experimentera med knasiga text-ljudkompositioner med tredje maken Jarl Hammarberg – och med teater och kollagekonst. Orkade prata offentligt om sitt mående i en tid när man inte gjorde det. Orkade uppsöka Sandvikens Jernverk för att skriva poesi om arbetare och slipsnissar, samt mamman på traversen som läser Kalle Anka. Orkade ge kurser där eleverna fick klippa ihop nya verk av hennes och maken Jarls tillsammans-dikter.
Åkessons egen favoritdiktsamling var ”Ute skiner solen” (1965) och det förstår jag, för den är bäst. Här finns den uppfordrande dikten ”Kryckor”, där en mänsklig klump utan ben och utan kryckor ligger och sprattlar, medan ”vi” passivt står och tittar på: ”Man kunde nästan skratta åt det / om det inte vore så / att man istället ville gråta.”
Här finns också dikten ”Gnag II”, vars hypernärvaro är typisk för många av Åkessons dikter, den börjar så här:
Jag sitter här och andas
mig lite närmare graven
in – lite närmare
ut – lite närmare
in – lite närmare
Därute faller snön …
I ”Ute skiner solen” finns också den 27-sidiga dikten ”Partitur” som rör sig kring ordet och fenomenet ”kärlek” och det faktum att vi aldrig vet hur andra upplever orden och världen. Det är en av de klokaste och fulvackraste dikterna på svenska språket.
Läs den!
Amelie Björck är teater- och litteraturkritiker på Aftonbladet Kultur. Hon arbetar även som lektor i litteraturvetenskap på Södertörns högskola, med inriktning på dramatik och skrivande.
Caf Bambino: Amerikanska män, Open AIs mördarrobot & dataslavar
