En titt på den diskreta svenska överklassen
Björn Tarras-Wahlberg är en aristokratisk aktivist
Det går knappt en dag utan att jag saknar Magdalena Ribbing. Hon var DN-journalisten som genom frågespalt och böcker lärde svenskarna om vett och etikett, puts och studs – artighet, helt enkelt. Jag vet, etikettsregler kan göra en del osäkra, de kan stänga ute, särskilja och peka ut – men det Ribbing lärde oss var att det i grunden handlar om två saker: är du inte ensam i ett rum så måste du visa hänsyn och, framför allt, tolerans. Det finns en korrekt ordning för den flotta dukningens bestick men det är ett värre felsteg att öppet tillrättavisa den som tar fel gaffel än att faktiskt ta fel själv. Bjuda in, inte stänga ute. Det är en varm och inkluderande syn på vett och etikett och om fler anammade den så tror jag att världen skulle bli lite bättre.
Jag blir därför entusiastisk när jag hittar den nya SVT-dokumentären ”Riddaren på Strandvägen” av Åsa Blanck. Den handlar om Björn Tarras-Wahlberg, 82, som har ett budskap: Sverige är eftersatt när det gäller artighet. Fler behöver mer stil och ett bättre bordsskick. Det här har Tarras-Wahlberg snudd på en aktivistisk inställning till (vilket han har till fler frågor, visar det sig). I filmens inledning tittar han på en tv-sänd presskonferens med Ulf Kristersson och skickar sen ett mejl till statsministern med synpunkter på klädseln, och tips om förbättringar. Jag hajar till – oombedda klädråd? Det tror jag inte Ribbing hade kommit med.
Men även om Björn Tarras-Wahlberg under filmen flera gånger återkommer till framför allt vikten av ett gott bordsskick, inser jag snart att ”Riddaren av Strandvägen” handlar om något annat än att svenska folket borde sträcka upp sig.
En liten tid vi leva här – och vad lämnar vi efter oss?
Via Björn Tarras-Wahlberg får man en glimt av den diskreta svenska överklassen, den med gamla anor och gamla pengar. Den som har en självklar kontakt med hovet – ”Det är Björn här”, säger han när han ringer slottet – och som umgås på baler och i slutna sällskap. Under sina yrkesverksamma år var han näringslivslobbyist, träffade presidenter och potentater. Han har kontakter, är van att bli lyssnad på – är en aristokratis aktivist för bevarandet av det gamla och det sköna, och för det goda bordsskicket. Till slut får han ge oss en lektion.
Det kanske inte låter så men det är en humoristisk och milt melankolisk film, tack vare Björn Tarras-Wahlbergs showmanship och inte minst Ellinor Hallins ljuvliga foto. Mellan Tarras-Wahlbergs alla kamper sipprar något annat fram. En liten tid vi leva här – och vad lämnar vi efter oss? Man kan ha djupa rötter i adeln, samtidigt som de knappt fick fäste hos mamma och pappa. Det kan inge en känsla av trygghet att veta vilken smokingjacka man ska välja men när man blir sjuk hjälper det inte. ”Man ska inte besvära andra med sådant som bara berör en själv. Det är snudd på oartigt”, säger riddaren.
Jag vet inte vad Magdalena Ribbing hade sagt men jag tror att det är okej att ringa en vän. Bjuda in, inte stänga ute.
Fotnot: ”Riddaren på Strandvägen” finns på SVT Play och visas i SVT1 i kväll.
