”Många män tänker sånt de inte vågar skriva”
Selma Brodrej om att hamna i bråk – och kvinnorna som deltar i dem
De är utskällda, men har ändå sin orubbliga plats på tidningssidorna: kulturdebatterna. Oväntade ämnen som plötsligt blossar upp, och under en lika förvirrande som kort sekund verkar diskuteras av alla, för att sedan försvinna. I efterhand kan de framstå som en psykos man ofrivilligt drogs in i. Varför ville ”alla” prata om ett så vedervärdigt ord som ”mammakorv”? Redan nu kan man börja ana hur en ny dag gryr: då det lär framstå som lite gränslöst att så ingående ha pratat om huruvida Amanda Romare är i ett sunt förhållande.
Någon som ofta har hamnat i fokus i dessa debatter på senare år är Selma Brodrej. För någon som skriver för den förhållandevis lilla tidningen Dagens ETC och inte tillhör det härdade gamla gardet ter det sig lite oväntat. Det började, talande nog, med att DN:s Hanna Fahl misstog henne för Expressens Gunilla Brodrejs dotter, i en debatt om nepotism.
– Jag borde egentligen tacka Hanna Fahl, säger Brodrej där vi sitter på baren Söders hjärta, vid ett stort valvformat fönster som ändå knappt släpper in ljus från den grå eftermiddagen.
– När jag träffade någon i branschen innan dess var det deras första fråga. Men jag fick skriva en dementerande text, sedan dess är det knappt någon som sagt något.
Kulturetablissemanget lärde sig alltså läxan och kunde för tillfället andas ut – Brodrej var ingen nepobaby. Men debatterna rullar vidare. Sedan dess har hon hamnat i blickfånget för diverse bråk med rubrikvänliga titlar: en bra kulturdebatt tilldelas ett namn. Det har skrivits om ungas sexliv (”Sexmonster” – motståndare: Maria Sveland), huruvida ”autistiskt skrivande” är en nödvändig skrivkurs (motståndare: landets svåraste författare och akademiker), huruvida det är sexism eller bara trevligt att motta komplimanger från främmande män (”blomman i parken” – motståndare: Selmas vänner, tillika kvinnor som inte vill bli kallade för en blomma i parken) och sist men inte minst, vad Tom Alandh än säger om storlek på kön, det som gjorde hela Mediesverige överlyckliga för att få skriva ”lilla fitta” i rubriker. Det var i Aase Bergs dagbok ”Vi är framme snart” där Brodrej kallades just detta, på grund av en negativ recension hon skrivit av Bergs tidigare dagbok.
Låter detta internt? Det är en populär åsikt, som vi återkommer till. Tills vidare kan man konstatera att många av texterna tycks sätta fingret på något som retar många, och engagerar.
– Men jag har sällan en agenda. Det blir tråkigare texter då. Det börjar snarare i en väldigt stark känsla som håller i sig under skrivandet, och när det publiceras är jag oftast säker på varje formulering. Det är först när svaren och kritiken kommer som jag vill gömma mig. Egentligen trivs jag inte med blickarna på mig. Jag vill inte att skrivandet ska hänga ihop med min kropp, de hade hellre fått existera oberoende av varandra.
Att skapa en bra kulturdebatt handlar snarare om att vara prövande och testa tankar som inte är lättdefinierade på en politisk skala, menar hon. I en genre som ofta handlar om att vara tvärsäker kanske det är den egenskapen som sticker ut. Lika tvärsäkra tenderar folk att vara kring själva fenomenet kulturdebatt. Alla verkar vara för fina för den. Man vill gärna hävda att man knappt begriper vad ämnet handlar om, eftersom det spunnit iväg till något som lika gärna kunde varit en privat chatt. Men man älskar att prata om det. Debatterna blir ofta flitigt lästa. Man kan fråga sig vad som är hönan och ägget – skribenten som lägger fram ett ämne, eller de som plockar upp det och spinner vidare. Fokuset på formuleringen ”lilla fitta” kom primärt från andra medier. Brodrej ville diskutera större frågor än så.
– Det kan vara frustrerande att texterna får sitt eget liv, och att fokus hamnar på detaljer. Utifrån en cynisk medielogik kan jag förstå det. Vi är desperata efter trafik och jag tror att min tidning hade gjort samma sak. Däremot kände jag lite förakt för branschen. Jag ville diskutera om kvinnor kan vara lika mycket makthavare och lika misogyna som kulturmännen. Men de flesta fastnade i huruvida det var rätt att skriva ”lilla fitta”. Där var jag lite naiv, vilket jag ofta är. Jag borde sett det komma.
När debatten pågick fick Brodrej höra från flera håll att den skulle vara bra för hennes karriär. Något hon själv har svårt att köpa. Ett signum för den här sortens debatter är att personerna ifråga blir ett slags allmängods, och efter ett tag verkar offentligheten glömma att det rör sig om riktiga människor.
– Det här är ett ord som använts mot mig av nättroll och elaka killar på högstadiet. Det gör något med en. Nu upplevde jag att folk, framförallt män, njöt lite av att få kalla mig det. Även när de tog mig i försvar. Det viktiga för mig var att inte bara låta den här sortens utspel passera okommenterat.
Frontlinjerna mellan olika generationer kvinnor är något hon återkommer till. Kulturdebatterna som sammanfattas här kan sägas vara kvinnligt kodade – de handlar om relationer, mjuka värden, människor. Inte Nato eller Trump – sådant leder sällan till att man får stå till svars som person. I ärlighetens namn får det generellt inte lika mycket läsning heller.
– Särskilt det senaste årets debatter har i princip bara innehållit kvinnor, utom kanske den om poptimismen. Oftast en ung mot en äldre. På ett sätt är det väl ett tecken på att kvinnor får mer makt, vi har möjlighet att uttrycka oss och bli lästa. Men det kan kännas som motsatsen – manliga skribenter får agera mer i sin egen bubbla och lägga fram hur det ligger till utan att det ifrågasätts. Och så är det lite catfights vid sidan av som billig underhållning.
Männen kanske inte vågar lägga sig i de frågorna som anses kvinnliga?
– Många män håller nog tillbaka och tänker saker de inte vågar skiva. Eller, det vet jag, jag har pratat med många av dem. Men det här med att ge komplimanger till kvinnor, det hade varit jätteintressant att läsa om ur ett manligt perspektiv.
Fotografen kommer in från snöslasket och börjar rigga ljuset. Det blir ett blänk i ögonen, säger hon beklagande. Baren är folktom. Det skramlar högt när bartendern häller is i en hink. När det är klart försöker jag ta upp tråden, och undrar om det egentligen kommer någonting bra ur de där debatterna. Jag har själv deltagit i dem – upplevt den stirriga euforin när man tycker sig ha något alldeles eget att säga, för att sedan begrava sig i skam och ånger när det är ute. ”Lilla fittan” lämnade inga bra erfarenheter, och det kanske säger sig självt när det är namnet som fastnat. Det blev banalt och platt. Till och med Aase Berg själv håller med om det, vilket är dystert i sig.
– Men diskussionen om komplimanger av män, den kanske inte har förflyttat något, men den har nog gjort att folk har tänkt och reflekterat. Det måste vara ett av kulturjournalistikens mål.
Känslan av skam har hon ganska lätt att skaka av sig. Den försvinner snabbt.
– Jag känner mig inte smutsig när jag skriver om mig själv. Men problemet är när genren överanvänds. Kulturjournalistiken fastnar ofta i en felaktig nyhetsvärdering som blir intern och navelskådande. Det vi tror är en stor händelse kanske inte är det för andra. Jag har gjort mig skyldig till det många gånger.
Det kostar ju inte lika mycket för en som person att diskutera budgeten för svensk film, till exempel.
– Det ena ses väl som en renare form av journalistik. Men det är sorgligt med de här generationskonflikterna med kvinnor. Just nu kollar jag på serie om en konflikt som pågick i flera år mellan Bette Davis och Joan Crawford. De var typ lika kända och framgångsrika, gjorde filmer tillsammans. De borde kunnat ha mycket gemensamt. Men de stod inte ut med varandra. Det var personangrepp, skitsnack och de var bara allmänt vidriga. Det var en helt annan verklighet då, men samtidigt känns det som att det här är vad som uppstår i patriarkala miljöer. Det är då kvinnor attackerar varandra.