Förtrollningen bröts när Banksy avslöjades
Han har förtjänat sin anonymitet
Intill muren som stänger in palestinierna i Västbanken ligger Banksys ”The Walled Off Hotel”. Med sin fejkförnäma entré som skär sig kraftigt mot och samtidigt förstärker den vardagsmisär som uttrycks av muren. Det ligger fortfarande där, men stängde 2023 när kriget drog i gång. Hotellet fick sitt namn som en sorts travesti på Waldorf, och har både hyllats för att det drog turister till Västbanken – och kritiserats för samma sak, nämligen för uppmaning till krigsturism. Att profitera på andras olycka.
Nu när Banksys identitet verkar ha avslöjats en gång för alla påminns jag om hotellet, som till skillnad från andra Banksy-projekt ändå varit komplicerat: lätt att gilla vid första påseende, men egentligen rätt skumt. När Banksy slutat vara Banksy och, enligt Reuters, avslöjats som Robin Gunningham (som för övrigt bytte namn till det generiska David Jones redan 2008), är det som om konsten förvandlas framför ens ögon.
Gunningham är en medelålders man från Bristol – staden som alltså inte bara födde några coola 90-talsband (Robert del Naja från Massive attack har tidigare pekats ut som Banksy men sägs nu vara en av hans medarbetare) utan också en 90-talskonstnär som i hela sitt vuxna liv har drivit med överheten, varit en nagel i ögat på auktoriteter, så småningom tjänat enorma summor på sin konst och donerat till verksamheter som flyktingräddarbåten Louise Michel.
Banksy har varit en hjälte för många, även för mig. Gatukonsten har förändrats under hans verksamma tid – inte minst har den ju blivit en del av marknaden – och numera är det åtminstone inte alltid som gatukonst och graffiti betraktas som skadegörelse. Anonymiteten har varit ett nödvändigt skydd rent juridiskt. Men det betyder något också konstnärligt. Precis som när författarpseudonymer avslöjas sker en avförtrollning som inte är av godo. För mig hade Banksy gärna fått fortsätta vara det där spöket, personen som verkar utan att synas.
Verk av den här sorten signeras inte – vilket gör dem mer effektiva, mer aparta.
Hans konst är inslag i stadsbilden med politisk agenda men även mycket avväpnande humor. Det mesta av det han gör upplevs på sociala medier (även om det också existerar upplevelseutställningar med stort utbud av merch som turnerar runt jorden) vilket skapar den väldigt speciella känslan av närhet på låtsas som just ett låtsasnamn i en låtsasvärld kan föra med sig. Man kan säga att balansen mellan pseudonymen, sociala medier, politiken och estetiken, nu är rubbad.
Just nu pågår i Washington DC lågmälda men ihärdiga konstattacker i det offentliga rummet. Gruppen The Secret Handshake har legat bakom flera verk som synts nära Kapitolium, senast en travesti på den ikoniska Titanic-scenen där Jack och Rose befinner sig längst fram i fören. Men nu med Trump som Jack och Epstein som Rose. En ganska ful, plump men rolig skulptur. Den kom på plats för en vecka sedan.
Även en ”Walk of shame” relaterar till samma politiska fråga (men troligen av en annan, anonym, grupp). Här härmas Hollywoods Walk of fame, med vattenfasta stora klistermärken dekorerade med skammens namn: de som kommit fram med Epsteinfilerna. Verk av den här sorten signeras inte – vilket gör dem mer effektiva, mer aparta. Som om de kom från ingenstans, som domare från himlen. Så visst hade jag önskat Banksy ett längre liv som anonym.
Ulrika Stahre är Aftonbladets konstredaktör.
