Min moster begravdes anonymt av diktatorn
Efter 40 år kan jag äntligen resa med min mor till Irak
Det tog nästan 40 år för min mor att fråga om jag vill följa med henne till Irak och besöka hennes barndomshem. Utan att blinka svarade jag ja. Som om jag väntat hela livet på frågan. Nu är vi här, i det palmtäta landet, hos min släkt i den heliga staden Karbala.
Att det tagit sin tid går att förstå. Innan Saddam Hussein fälldes 2003 gick det inte ens att tänka tanken. Mina föräldrar hade en dödsdom över sig, det räckte att man gjorde motstånd mot diktaturen så blev man dömd.
Men även åren efter Saddams fall var turbulenta. Många irakier drömde om att landet skulle bli nya Dubai fast bättre, med oljepengarna men utan diktator skulle här bli paradiset. I stället kastades landet in i sekteristiska spänningar, självmordsbombningar och attacken från IS. USA som invaderade Irak 2003 hade ingen plan för ”dagen efter”.
Alla dessa svåra år gav en stor flyktingdiaspora, vilket har skapat nya irakiska identiteter. Irak har i grunden en stor mångfald, med kurder, turkmener, assyrier, syrianer, yazidier, mandéer, tidigare var också judar en betydande minoritet, för att nämna några. Lägg därtill att många av oss formats av våra nya hemländer – irakiska män från England har sin stil, vi skandinaver har vår.
I nästan varje hem finns en historia om grymhet
På flygplatsen i Bagdad får jag frågan vid pass- och visumkontrollen om jag är irakier. Jag visste inte vad jag skulle svara och slängde fram ett ”yani”, vilket på arabiska kan tolkas som ”typ”. Kontrollanten började skratta, han förstod inte mitt svar och sa: ”Man är väl antingen eller?”. Men jag är ju inte irakier på pappret, jag har inte satt min fot i Irak förut – men det låter samtidigt som att jag ljuger när jag svarar ”nej” eftersom jag talar irakisk dialekt.
Här finns hemska berättelser överallt. I kriget mellan Iran och Irak (1980–1988) dödades en halv miljon män och lämnade så många änkor och barn efter sig. I nästan varje hem finns en historia om grymhet. Dag tre börjar min egen släkt att berätta, och jag förstår plötsligt var författaren Hassan Blassim får allt ifrån. Mörk humor blandas med gråt.
En av mina mostrar som på 80-talet gjorde motstånd mot Saddam Hussein dömdes till döden. Familjen fick inte veta var hon satt fängslad, när hon skulle avrättas och inte heller var hon sedan blev begraven. Först 2003 fick de veta att hon hade avrättats 1986 och begravts på fängelset Abu Ghraibs kyrkogård. Så fort min morbror fick veta det flyttade han hennes grav till familjens gravplats i Karbala. I tisdags kunde vi besöka den.
När man talar om nationella trauman är det så här det ser ut, varje hem bär det fysiskt. En släkting undrar om vi inte bara ska ägna oss åt glada aktiviteter i stället för att blicka bakåt. Men jag vill möta det även mörka, som är en del av mitt arv.
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
