”Streets of Minneapolis” är unik för Springsteen
Han sjunger om två döda – stannar det där?
Springsteens nya låt, ”Street of Minneapolis”, är ungefär lika smidig som en stadsbuss i snökaoset. Hafsig, ibland rent klumpig. Det spelar ingen roll. I vad som känns som ett egenförfattat inlägg på Instagram (bara det rätt ovanligt för megastjärnor) säger han sig ha skrivit låten i lördags, spelat in den igår (söndags, antar jag) och släppt den på måndagen. Detta säger allt om en artist som är känd för att kunna ruva på låtar i decennier bara för att de inte passar in i känslan på ett specifikt album. Men nu har han alltså suttit där på sin enorma gård i Colts Neck, New Jersey, jag föreställer mig att han har tittat mycket teve, inte förmått slita sig från bilderna på demonstrationer, konfrontationer och ICE-agenterna som på grumliga grunder satt klorna i staden. Till sist känner han att det fan får vara nog. Men vad ska han göra? Han reser sig mödosamt och börjar plinka med alltmer artrosstela fingrar. Sedan ringer han dit lite musiker, som släpper allt för att komma och färdigställa dessa i grunden ganska alldagliga fyra minuters musik. Jag tycker det är rörande.
Det mest uppseendeväckande med ”Streets of Minneapolis”, förutom att lyckas bygga en refräng på denna rätt svåruttalade stad, är att han uttalar namnen. Trump, Noem och Miller, men framförallt Alex Pretti och Renee Good, som skjutits ihjäl i ICE:s räder. Inte för att greppet är nytt – att uttala namnen på människor som dött i orättvisans händer är snarare mallen för denna sorts protest. Men inte ens på ”41 shots” finns Amadou Diallos namn närvarande, trots att den skrevs specifikt för fallet där den oskyldige studenten från Guinea sköts ihjäl av NYPD med 41 skott när han försökte ta fram sina ID-handlingar.
I den nya spelfilmen ”Deliver me from nowehere”, om tillkomsten av albumet ”Nebraska”, finns en scen som visar hur Bruce stryker arbetstiteln ”Starkweather” och ersätter den riktiga förlagans namn (Charles Starkweather mördade elva människor i Nebraska och Wyoming mellan 1957 och 1958) med första person. Ett grepp som öppnar upp låten, gör den allmängiltig.
Sådana konstnärliga eskapader saknas här. I Springsteens politiska katalog, som är bred, är den här låten unik. All form av suggestion har kastats åt sidan, snarare appellerar den till den gamla amerikanska folktraditionen – Woody Guthrie, inbördeskriget, ännu längre tillbaka. Den är ofärdig och det hörs. Men det är också meningen. Den är skriven för nuet, eftersom det är akut. Snart kommer den vara bortglömd, som sig bör. Man hajar till på att han sjunger om ”two dead / left to die on snowfilled streets”. Två döda? Situationen är pågående. Fler namn kommer nästan säkert att läggas till listan.