Rädslan för gayspioner är allt annat än ny
Ingen pågående sexualitet kan tillåtas under Tidö-flagg
I essäfilmen ”Ungentle” (2022) får vi genom Ben Wishaws röst möta en brittisk spion. Han reflekterar över hur det gick till när han blev förrädare. Det verkar så viktigt att ta reda på den exakta tidpunkten för detta för de som tänker att de aldrig skulle kunna bli en sådan, säger han. Men för dem som tagit steget är det mindre intressant. Det är ju oavsett så man ser på homosexuella. ”Förrädare, queers, det var svårt att inte tänka att de i grund och botten var samma personer.”
Homosexuella har ofta setts som säkerhetsrisker i offentliga tjänster. De anses vara lätta offer för utpressning eftersom de både kan pressas på både pengar och information mot hot om avslöjande om deras läggning eller sexuella förehavanden. Det är en typisk historia, närmast en nidbild, men att skyddas mot utpressning, och att polisen skulle ta det på allvar, var också en fråga som engagerade den tidiga gayrörelsen – det var ett så stort problem.
Men det var inte bara utpressning som var problemet i offentlighetens ögon. Det var dubbellivet, lögnerna som man antogs leva med, som gjorde en till en suspekt figur. Man var redan en dubbelagent i social mening, någon som levde ut sina skumma begär i skydd av mörkret.
I McCarthys USA sattes blodhunden och FBI-chefen J. Edgar Hoover – själv troligen gay – på att jaga homosexuella och kommunister som innehade offentliga tjänster. Idén om den dolda agendan hemsökte politiken.
Författaren Huw Lemmey, som skrivit manus till ”Ungentle” och också är känd som värd för podden ”Bad Gays”, har i en intervju om filmen konstaterat att ”the skill-set of homosexuals and spies in mid-20th-century Britain had a significant degree of overlap”.
Filmens fiktive spion är inspirerad av Cambridge Five, spionringen som var aktiv mellan 1930- och 50-talet och till och med hade infiltrerat brittiska kungahuset. Medlemmarna hade gått på Cambridge tillsammans och flera var queera. De motiverades både av sin marxistiska övertygelse och av faktumet att Sovjet före Stalin ansågs progressivt vad gällde sexuella minoriteter, de var till exempel tidiga med att under en period avkriminalisera homosexualitet. I Storbritannien skedde det inte förrän 1967.
Det är svårt att inte tänka på detta när man läser om turerna runt Tobias Thyberg, den nye säkerhetsrådgivaren som avgick bara timmar efter att han utsetts och presenterats. Detta efter att gamla Grindr-bilder på Thyberg skickats av en anonym avsändare till både regeringskansliet och pressen. Ulf Kristerssons reaktion på bilderna visar att samma gamla ängslighet är en realitet även i Sverige i dag. Det var gaypanik på högsta nivå när han dundrade: ”Det är en självklar slutsats att man inte kan ha det jobbet.”
I sammanhanget är alltså ”det jobbet” Kristerssons prestigeprojekt, posten han uppfann och först gav till sin barndomsvän som tyvärr klantade sig, och som nu skulle intas av en oklanderlig UD-kostym.
Flera har beskrivit Kristerssons reaktion som homofob, bland andra Jonas Gardell i Expressen, som skrivit ”hallå, det är inte 50-talet längre”. Det har statsministern nu avvisat. Det handlar inte om sexuell läggning.
”Det här handlar om saker som på något sätt skulle kunna användas i komprometterande syften. Sådana saker ska tas upp”, säger han till Aftonbladet.
Oavsett vad statsministern nu hävdar så är analogin till spionhistorien och den invanda misstänksamheten mot homosexuella inte orimlig. Bland de många säkerhetsexperter och forskare som intervjuats osar det av rädslan för dolda agendor.
Tony Ingesson, forskare i underrättelseanalys vid Lunds universitet, säger till SvD: ”När man avslutar intervjun och det finns saker man inte har berättat, då blir det en tillitsfråga i arbetsgivarens ögon. Om personen inte berättar om det här, vad mer är det han undanhåller?”
Säkerhetsexperten Jörgen Holmlund säger till Expressen: ”Genom att inte berätta det här för din arbetsgivare, så har du ju av någon anledning valt att hålla det dolt. Det innebär ju också att det finns en känslighet hos din person och det innebär också det att den känsligheten kan utnyttjas av andra.”
Debattören och författaren Patrik Oksanen menar i Aftonbladet att det nog är Ryssland som ligger bakom det anonyma mejlet. Lägligt nog så har hans nya bok ”Rysslands hemliga krig mot Sverige”, vilket beskrivs som ”en unik kartläggning av Kremls osynliga grepp om vårt medvetande” precis kommit ut.
Skämt åsido så är det ju inte en orealistisk tes. Putins regim har ju bankat in i skallen på samtliga i landet att homosexualitet är det mest skamliga, något som bara landsförrädare som är sponsrade av väst ägnar sig åt. Synd bara att Kristerssons reaktion tycks vara underbyggd av samma rädsla.
”Ungentle” dyker djupt ner i nidbilden av den homosexuelle som opålitlig spion. Den tecknar bilden av den suspekte skuggfiguren, den som har andra lojaliteter än till fosterlandet, andra vänskaper, andra rörelsemönster än den respektable, neutrale, underförstått heterosexuelle tjänstemannen.
Och där dröjer vi kvar, i föreställningen om den genomsiktliga, genompålitliga människan.
Den må vara homosexuell, det är okej i Tidötider, men gärna gift. Det kan inte vara någon med en pågående sexualitet eller aktuella begär.
