Sluta låtsas som om arkitektur bara är stil
Debatten om Arkitekturupproret bortser från materiella förutsättningar
De senaste veckorna har det ännu en gång blåst upp till debatt om tradition och arkitektur med anledning av Arkitekturupproret. Denna gång efter en intervju och efterföljande debattartikel med förgrundsgestalten Michael Diamant. I Arbetet drar Kolbjörn Guwallius paralleller till Sverigedemokraternas essentialistiska kultursyn och Trumps nygamla order om ”vackra” byggnader. Leonidas Aretakis skriver i DN om den förhatliga modernismen och dess tvetydiga, ibland obehagliga uttryck. Aretakis menar att den reaktionära högern har sugit upp modernismens upprorsanda, som i dag har stelnat till tradition på uppburna museer.
Men både Diamant och hans kritiker behandlar arkitekturen som om den vore lösgjord från sina materiella förutsättningar. Modernismens ideologi och konströrelse uppstod som en konsekvens av industrialiseringen i Europa, en period av omstöpta ekonomiska strukturer och maktförhållanden. För att göra sig av med ideologin skulle samhället behöva förändras i grunden.
Den engelska formgivaren William Morris såg runt förra sekelskiftet hur industrialiseringen trängde undan hantverksmässiga kunskaper till förmån för en strömlinjeformad och standardiserad byggnadskonst. Trots att hans gärning kapats av borgerlighetens begär efter tapeter, var Morris egen övertygelse djupt rotad i socialismen. Han föreställde sig ett världsomspännande kooperativt samhälle som skulle byggas på frivilligt, kreativt och ekologiskt hållbart arbete. ”Den som förkunnar att frågan om konst och kultivering kommer före kniven och gaffeln förstår säkerligen inte vad konst betyder”, skrev han i tidningen Justice 1894.
Det verkar framgångsrikt att spela på en fantasi om ett storslaget förflutet som aldrig funnits och hur det ska återvända med spröjs
Den klassicistiska modernism från 1920-talet som Arkitektupproret hyllar, eller Swedish Grace som den ofta kallas, uppstod alltså under denna omvälvande tid i mänsklighetens historia. Befolkningen i Sverige hade minskat kraftigt efter den stora emigrationen till USA, och 1918–20 härjade spanska sjukan som tog 37 000 liv i Sverige. Det skedde under samma period en omfattande migration hit, av bland annat judiska flyktingar från Ryssland, men även krigsflyktingar från Finland.
Samtidigt växte befolkningen explosionsartat i städerna. Rekordhöga hyror, låg standard och bostadsbyggande gav trångboddhet även för medelklassen, vilket ledde till att barnafödandet sjönk. Sammantaget uppstod en moralpanik över den förändrade demografin, en oro över att de lägre stående klasserna och invandrarnas barn skulle degenerera landet. Ringer det en klocka? Ironiskt nog var det invandringen som satte fart på ekonomin efter de svåra åren, och sedan 1930-talet har migrationen med få undantag alltid varit större än emigrationen. Ja, fram tills förra året då.
Motrörelsen till stadens trängsel kom från just England och dess så kallade trädgårdsstäder i anslutning till stadskärnan, där människor skulle kunna bygga egna småhus medan den kuperade marken blev till park eller naturområde, där Gamla Enskede i Stockholm är ett tidigt exempel. Det var Statens byggnadsbyrå, inrättat 1917, som upprättade standardiserade ritningar för så kallade typhus som kunde byggas med hjälp av statliga lån och eget arbete. Riksdagen gav även under denna period stöd till nödbostäder i allt från gymnastiksalar till kontor och fabriker. Men trädgårdsstadens ideal lever vidare. Där jag bor vid Järvafältet kryllar det av småhus som byggdes 1975–76 som en del av miljonprogrammet. Det är inte ett paradigmskifte att radhusen i Bergsjön kommer att se likadana ut som i Akalla.
När Diamant pekar ut Trumps nyinrättade, rådgivande organ DOGE som en förebild för framtidens nedskärningar, är det i konflikt med det byggande som en gång resulterade i högre levnadsstandard. Den nuvarande marknadsstyrda ordningen, där staten retirerat, ger istället byggherrar och konsulter makten att göra arkitekturen till en kostnadsfråga som sedan ska godkännas av kommunen. Boverkets nya regler som träder i kraft 1 juli 2025 har uttryckligen som mål att göra det billigare att bygga, där krav på fönster och minsta takhöjd tagits bort.
Det verkar framgångsrikt att spela på en fantasi om ett storslaget förflutet som aldrig funnits och hur det ska återvända med spröjs. Det är få i sammanhanget som pratar om hur badrum var ett privilegium för välbärgade svenskar under förra sekelskiftet, eller utsattheten hos de jordlösa statarna och torparna. Samtidigt som debatten pågår försummas den mest akuta frågan. Trots avregleringar ökar bostadsbristen, liksom trångboddheten, segregationen och fattigdomen. Vilken politik har förmågan att ändra på det?
Café Bambino: Kärnfamiljens sönderfall
