Aldrig får Amanda Lear leva ifred från ryktena
Under hela karriären ifrågasattes divans kön
Det är svårt att tänka sig någon tjusigare, mer glamourös än discodivan Amanda Lear på 70-talet. Ben som bara pågick och pågick, de höga kindbenen, det svepande håret – allt uppburet på sylvassa klackar och draperat i klänningar som bara dolde det nödvändigaste. Hon levde också ett liv som matchade uppenbarelsen: modell & mannekäng, musa åt Salvador Dalí och flickvän åt David Bowie. Det är hon som går med en svart panter i koppel på Roxy Musics skiva ”For your pleasure”.
Men föddes hon i själva verket som man?
Att Amanda Lear är transkvinna är ett rykte som följt henne under hela hennes karriär. Inte (bara) som en litet bakgrundsbrus utan skrikigt och burdust. Hon har om och om igen tvingats svara på – eller snarare ducka för – frågor om sitt kön, vem hon ”egentligen” är.
April Ashley ansågs inte vara en kvinna, därmed var äktenskapet samkönat och olagligt.
I dokumentären ”Enigma” (HBO Max) måste hon göra det igen, även om anslaget här är ett annat. Filmens producent Zackary Drucker är själv transkvinna och har haft Amanda Lear som idol sen tonåren. Hon får komma hem till stjärnan, nu 85, som lever ett behagligt liv i franska Provence, för en intervju. Men Lear svarar som hon alltid har gjort tidigare: Jag förstår inte vad du pratar om, jag är inte trans.
Förutom Amanda Lear handlar ”Enigma” också om April Ashley (1935–2021), en föregångare inom den brittiska transrörelsen. Hon genomgick en transition 1960, blev framgångsrik fotomodell men ”avslöjades” sen i pressen och blev av med alla sina uppdrag. Hon gifte sig 1963 men när det blev dags för skilsmässa hävdade hennes aristokratiske make att han inte hade vetat att hon var trans när de gifte sig, och att äktenskapet därför skulle ogiltigförklaras. Det blev en rättsprocess, där Ashley tvingades till förnedrande undersökningar – bland annat ”trefingrarundersökningen” för att se hur djup hennes vagina var – och som hon till slut förlorade. April Ashley ansågs inte vara en kvinna, därmed var äktenskapet samkönat och olagligt. Efter den här domen kunde inga transpersoner gifta sig i Storbritannien förrän 2004, då lagen ändrades.
Men saken med April Ashley var att hur grymt och hånfullt hon än behandlades i den engelska offentligheten så förnekade hon aldrig sin bakgrund – att hon var en transkvinna. Och ja, en sak till: i sin memoar ”The first lady” skrev hon om sin vänskap med Amanda Lear, då Peki d’Oslo, när de på 50-talet uppträdde på den exklusiva nattklubben Le Carrousel i Paris.
Amanda Lear har sagt att April Ashley ljög i sin bok, att de aldrig ens har träffats. Det vidhåller hon i ”Enigma”. Hon sveper igenom alla gamla foton med samma kommentar: ”Det där är inte jag”. Zackary Drucker fortsätter, det finns fler vittnesmål och indicier. Lear nekar.
Jag kanske inbillar mig men tycker att Lear i en bråkdel av en sekund tvekar
Det är obekvämt att titta på. Druckers frågor kommer ur beundran och möjligen tänker hon sig att då de kommer från henne ska Amanda Lear uppfatta dem som en sorts öppning mot ”sanningen”. Men det är uppenbart att Lear redan lever med sin egen sanning.
Genom åren fick April Ashley upprättelse. Det viktigaste för henne var rätten att ändra sitt kön juridiskt och därmed få tillbaka sitt gamla efternamn, Jamieson. Dessutom fick hon den brittiska imperieorden av (då) prins Charles, blev hedersdoktor och 2013–15 visade stadsmuseet i födelsestaden Liverpool en stor utställning om hennes liv. I den brittiska hbtq-rörelsen är hon i dag en ikon.
I ett sista försök från Zackary Drucker liksom lockar hon Amanda Lear med just det: evig ikonstatus i en rörelse som verkligen vet att hedra sina föregångare. Jag kanske inbillar mig men tycker att Lear i en bråkdel av en sekund tvekar – innan hon fortsätter vidhålla sin sanning om vem hon är.
