Väst har svikit Ukraina med löften om seger
Sverige bidrar till att ge Putin bättre förhandlingsläge
När Mark Milley, Joe Bidens militära chefsrådgivare, i november 2022 påpekade att ”du vill förhandla i en tid när du står stark, och din motståndare är försvagad”, och menade att den tiden var just där och då för Ukraina, gick det nästan obemärkt förbi.
Varken USA:s president eller Europas ledare ville höra talas om diplomatiska samtal. I stället hävdade man unisont att kriget till varje pris måste vinnas, att några eftergifter till Ryssland aldrig skulle bli aktuella, att Ukraina skulle bli medlemmar i Nato, liksom att det var upp till det ukrainska folket att bestämma när eventuella förhandlingar kan inledas. Milley fick backa.
Upprepat har vi därefter hört att tyngre vapen och nya offensiver kommer att leda till den utpekade segern (som ingen någonsin behövt definiera vad den betyder). Att alla optimistiska bedömningar gång på gång visat sig vara fel och Ryssland successivt stärkt sina positioner har inte förändrat något.
Men så har det inte heller ställts några kritiska frågor vare sig till experter eller politiker som hävdat att mer vapen och uppoffringar av ukrainska soldater ska lyckas besegra Ryssland på slagfältet. När någon getts ett litet utrymme att peka ut problem med den valda vägen, har budbäraren anklagats för att gå fiendens ärende. Ett smart och sofistikerat sätt att slippa svara på de frågor som ställs och backa undan ansvar för eventuella negativa konsekvenser av förd politik.
Vi som trots allt pekat på behovet av en förhandlingslösning har gjort det baserat på vad som varit realistiska scenarion, inte önsketänkande. Självklart har det också skett utifrån hur Ukraina ska komma ur kriget på bästa sätt.
Argumenten för förhandlingar har varit flera:
Ukraina riskerade annars förlora fler och större territorier.
Rysslands personella övertag och det faktum att EU och USA inte varit beredda att bidra med egen trupp har gjort det sannolikt att enorma mängder ukrainska soldater kommer få sätta livet till utan möjlighet att besegra den ryska armén.
Risken att Trump skulle bli president i USA innan kriget var över och att han skulle börja driva en linje som inte nödvändigtvis är bra för europeisk säkerhet.
Och inte minst att de strategier man valt är oerhört farliga och riskerar leda till ett storkrig i Europa – och i värsta fall kärnvapenanvändning. Det senare något som varje statsledare med ansvarskänsla måste undvika till varje pris och som världsledande experter på kärnvapen menar har blivit en allt mer påtaglig risk. Den svenska hållningen verkar ändå vara att riskerna med att eskalera kriget med nya vapen och asymmetrisk krigföring inne i Ryssland inte behöver diskuteras alls.
Vi som varit för förhandlingar har också menat att det funnits en stor risk att opinionen i EU för fortsatta mångmiljardstöd till vapen samtidigt som välfärden minskar, skulle leda till att den politiska populismen vinner mark och hotar våra demokratier. Alltså precis på det sätt som skett i USA som en konsekvens av krigen mot Irak och Afghanistan – som USA trots upprepade löften om seger inte heller ”vann”, trots decennier av krig.”
Nu har snart tre år passerat och Ukraina håller uppenbart, enligt flera internationella källor, på att förlora kriget och eftergifterna till Ryssland kommer bli mycket större än när Mark Milley aviserade att tiden var mogen för förhandling 2022. Flera hundratusen ukrainska liv har offrats, trots att det sagts även från ukrainskt håll redan inför sommaroffensiven 2023 att någon seger inte fanns i sikte.
Krigsviljan har försvunnit och enligt AP står nu över 100 000 ukrainska soldater åtalade för desertering. Washington Post skrev under trettonhelgen att de ukrainska förlusterna nu är så stora att det riskerar ge Ryssland ett kraftigt övertag i de förhandlingar som enligt såväl Emanuel Macron som Antony Blinken kommer att bli nödvändiga, trots allt som tidigare sagts. Samtidigt reser sig högernationalistiska krafter i land efter land som bygger delar av sitt stöd på krigsmotstånd. Och Donald Trump tar över rodret i Washington.
Det må vara så att det svenska folket har blivit ett av de mest militaristiskt sinnade i Europa och i stor utsträckning är negativa till förhandling, men i Ukraina har vi det senaste halvåret sett en tilltagande opinion för ett omedelbart slut på kriget och förhandlingar med Ryssland även om det innebär vissa eftergifter. Generellt är en majoritet för men ju närmare fronten man befinner sig ju högre blir viljan till att förhandla fram en fred. Så en berättigad fråga är vad som hänt med utfästelserna om att den ukrainska folkopinionen ska avgöra när vi ska börja agera på nya sätt.
Utifrån allt det vi nu vet är det på sin plats att fråga sig vilka det är som i praktiken stöttat Ukraina. Och vilka som har stärkt Ryssland, genom att sedan krigets inledning förneka det faktum som vi nu står inför, och som flera av oss varnat för kommer bli en realitet.
Frida Stranne är docent i Freds- och utvecklingsforskning.